Häromdagen träffade jag en klassresenär från Midsommarkransen. Han hade vuxit upp i en arbetarfamilj och bestämt sig för att så där skulle det inte fortsätta för hans del. Han beslöt att ge järnet i skolan så att han kunde avancera i samhället.

Det gjorde han, blev företagare och ägde så småningom en stor bostadsrätt på Östermalm och fritidshus i Torekov och på Mallorca. Han sa att den som börjar sin livsresa långt ned i samhällshierarkin måste anstränga sig desto mer. Den som är född i överklassen behöver visserligen jobba ordentligt för att bevara sin position, men det är ingenting i jämförelse med vad som krävs av strebrar från Midsommarkransen.

Det som skiljer framgångsrika samhällen från de hopplöst letargiska, till exempel Singapore från Zambia eller Sverige perioden 1870 – 1970 från våra dagars Sverige, är att de förra har en större andel medborgare som, liksom klassresenären från Midsommarkransen, lägger på ett extra kol för att stiga i graderna. Nationell framgång handlar om att ha en befolkning som inte nöjer sig med godkänt utan satsar på att få med extra beröm godkänt eller ännu bättre.

Min tes är alltså att det moderna Sveriges uppenbara dekadens, som är särskilt påtaglig i de av politiken påverkade avdelningarna av samhället, beror på att folk, inte alla människor naturligtvis men en avsevärd och troligen växande andel, slutat anstränga sig. Förklaringen till denna mentala förändring är lika självklar som företeelsen i sig, nämligen att man klarar sig bra även utan att koppla på efterbrännkammaren.

Jag tror att denna observation är så självklar att den kan upphöjas till sociologisk grundlag. Alla borde fatta detta och särskilt de politiker som i avgörande stycken fastställer regelverket i nationen. De borde, där de har något inflytande, skapa påtryckningar så att befolkningen i allmänhet, kanske särskilt det uppväxande släktet, får incitament att bemöda sig. Skolan är särskilt viktig. Just nu, när resultaten sviktar, borde de som bestämmer över undervisningsväsendet inrätta flera slags piskor och morötter, kanske i synnerhet piskor, som i alla tider gjort avsevärd nytta – och då menar jag inte bara sådana dagsaktuella påföljder som fängelse för trettonåringar; det är något som bara påverkar ett mycket litet antal personer – utan framför allt sedan länge nedvärderade eller bortglömda pedagogiska metoder som underbetyg, kvarsittning i årskursen och relegering.   

Men sådana genom årtusendena uppenbara obestridligheter förmår inte tränga in i skallarna hos våra ledande skolpolitiker. Jag menar inte minst den högsta av dem alla, utbildningsminister Simona Mohamsson, den kanske skadligaste politikern Sverige har. Att hon som överhövding för det svenska universitetsväsendet fuskar med sina akademiska meriter – hon påstod att hon hade en mastersexamen från Åbo Akademi fast hon bara hade tagit en tjugopoängskurs – är så chockerande att hon rodnande av skam borde ha dragit sig tillbaka för att avsluta sina studier. Men i stället fortsätter hon sin fördärvliga politik i syfte att så långt det går slopa det fåtal nyttiga piskor och morötter som fortfarande existerar. Att avskaffa underbetyget ”F”, vilket hon nu avser att göra i syfte att se till att ingen elev någonsin blir underkänd, är troligen ytterligare en torped med förödande verkan på skolväsendet, en åtgärd som framför allt drabbar dem som saknar över- och medelklassbarnens någorlunda solida intellektuella och kulturella bakgrund.

Om det finns något särskilt att hoppas på inför kommande riksdagsval så är det att den svenska väljarkåren nu tycks ha bestämt sig för att sparka de fördärvliga liberalerna ut ur riksdagen.