Trump avstod från att hota med militärt våld i sitt tal i Davos, men inte från att utöva påtryckningar. Därmed lämnades Nato med en svår fråga: vad händer när en allierad behandlar en annans territorium som förhandlingsbart?

Donald Trump talade i Davos och återigen var Grönland på tapeten. Han tog visserligen bort direkt militärt ingripande från bordet, men lämnade andra tvångsmedel – tullar samt ekonomiska och politiska påtryckningar – öppna för att tvinga de allierade att följa hans vilja.

I mer än 75 år har Nato funnits som ett skydd mot yttre aggression. Det bygger på en enkel förutsättning: allierade hotar inte allierade. I dag kommer den allvarligaste utmaningen mot detta antagande inte från Moskva eller Peking, utan från Vita huset.

Nato grundades 1949 på två pelare. Artikel 5, den mest kända, slår fast att en attack mot en medlem är en attack mot alla. Artikel 1 är lika grundläggande. Den förpliktar medlemmarna att respektera varandras suveränitet och territoriella integritet samt att lösa tvister på fredlig väg.

Tillsammans bildar dessa artiklar ett avtal om att inte bara försvara varandra, utan också att lämna varandra ifred.

Det finns redan ett exempel på hur Nato-länder kan hantera gräns- och territoriella tvister på fredlig väg – och det gäller Grönland och Kanada. I årtionden hade de två sidorna en olöst maritim gräns i Nares sund, på den lilla, obebodda ön Hans Island. I stället för att eskalera frågan engagerade sig danska och kanadensiska styrkor i vad som blev känt som ”Whisky War”, där de lämnade flaskor med dansk snaps eller kanadensisk whisky till varandra varje gång flaggan byttes. År 2022 löstes frågan formellt genom förhandlingar, vilket resulterade i en ömsesidigt överenskommen landdelning som gav Kanada sin första landgräns med Danmark (via Grönland). Inga hot, inget tvång, inga tullar – bara diplomati, återhållsamhet och respekt för suveränitet. Detta är precis det beteende som Natos grundläggande principer var avsedda att uppmuntra.

Denna interna återhållsamhet är det som får Nato att fungera.

Danmark är en av Natos grundande medlemmar. Grönlänningarna är danska medborgare med självstyre och en laglig rätt att bestämma över sin egen framtid. Kanada är också en av grundande medlemmarna. Ändå har Trump upprepade gånger framfört idén om att förvärva Grönland och till och med uttryckt en önskan om att Kanada skulle kunna bli den 51:a delstaten i USA.

När Washington talar om att ta över allierat territorium i namn av USA:s säkerhet blir alliansens förpliktelser underordnade amerikanska nycker. Om Natos mäktigaste medlem struntar i sina egna åtaganden, vad återstår då av alliansen utöver papperet som innehåller stadgarna?

En allians kan ironiskt nog beskrivas som två ficktjuvar som är så djupt inne i varandras fickor att ingen av dem kan stjäla från en tredje utan fullt samarbete. Nato fungerar eftersom dess medlemmar binder sig så tätt mot yttre hot att interna konflikter aldrig blir aktuella. Så snart internt hot om tvång eller sanktioner blir acceptabelt kollapsar logiken.

USA har redan omfattande militär tillgång till Grönland. Förutom vad Nato tillåter har USA också ett kompletterande försvarsavtal med Danmark, undertecknat 1951 och uppdaterat 2004. Landet har baser, system för tidig varning och rymdövervakning.

Vad skulle ett köp av Grönland egentligen tillföra? Från vem skulle det köpas, till vilket pris och vem skulle få pengarna?

Samma absurditet gäller Kanada. Alla hypotetiska köpeskillingar skulle i slutändan flöda tillbaka till USA:s statskassa när Kanada upphört att existera som suverän stat. För att understryka orimligheten kan man invända att USA i stället erbjuds att bli 50 nya kanadensiska provinser – eller territorier, om man så föredrar.

Trump är känd för sina maximalistiska krav och sina sista minuten-vändningar. Men när ledaren för världens mäktigaste land talar kan även en viskning låta som ett vrål. Hot måste tas på allvar eftersom ingen vet vad nästa krav kommer att bli. Om Grönland är fritt byte, varför inte Island? Varför inte Gotland eller Svalbard?

Det finns ingen mekanism för att utesluta en Nato-medlem. Det finns bara frivilligt utträde. Den verkliga faran är inte att USA lämnar Nato i morgon, utan att det stannar kvar tillräckligt länge för att göra ett framtida Nato utan USA oundvikligt. Om misstroendet blir permanent kan andra medlemmar så småningom välja att lämna och bygga upp något nytt.

Historien ger oss ett sammanhang. USA köpte en gång Louisiana, Alaska och Danska Västindien – vid en tidpunkt då självbestämmande kunde ignoreras. Den eran är över.

Danmark kan inte sälja Grönland på egen hand. Varje överlåtelse utan grönländskt samtycke skulle strida mot internationell rätt, dansk konstitutionell rätt och de normer som Nato påstår sig försvara.

Europa har redan utsatts för tullhot och handelshot. Dessa icke-militära verktyg framställs nu öppet som acceptabla medel för att utverka eftergifter från allierade. Europa och Kanada står inför besvärliga val:

● Dra en röd linje: klargöra att tvång mot allierat territorium innebär slutet på alliansen.
● Vänta ut: hoppas att retoriken aldrig blir handling.
● Förbereda sig för utträde: genom att utforma en ersättning för Nato utan USA.

Kanadas premiärminister Mark Carney har redan förklarat att Kanada står helt bakom Grönland och Danmark, och att medelstora makter måste motstå tvång från aggressiva supermakter. Denna hållning medför reella ekonomiska kostnader på grund av fortsatt beroende av handeln med USA.

Hot får inte normaliseras. USA har rätt att klaga på fördelningen av den militära bördan, och Trumps påtryckningar har gett resultat. Men tvång mellan allierade är något helt annat.

Vem skulle försvara Grönland om avskräckningen misslyckas? Storbritannien gick en gång i krig för 3 000 invånare på Falklandsöarna. Grönland har nästan 60 000 invånare. Vilka lärdomar kommer Ryssland att dra avseende Ukraina? Vilka lärdomar kommer Kina att dra avseende Taiwan?

Situationen är föränderlig. Efter att Trump haft ett möte med Natos generalsekreterare tog han bort de återstående hoten om tullar mot Nato-medlemmar som vägrar att låta honom ta över äganderätten till Grönland.

Vita husets retorik har lett till en vag överenskommelse om potentiell amerikansk militär tillgång eller samarbete i mindre områden på Grönland. Den hittills vaga rapporteringen indikerar att det inte skulle ske någon territoriell överföring.

Generalsekreteraren har ingen befogenhet att ingå avtal på Danmarks vägnar. De danska och grönländska politiska ledarna har skarpt motsatt sig varje överföring av territorium. Vet vi ens om vi nu känner till den slutgiltiga amerikanska ståndpunkten? Historien ger oss inget säkert svar. Frågan kvarstår om USA kommer att använda sin position inom Nato för att förstöra organisationen inifrån.

Allianser dör sällan med explosioner, utan när förtroendet ersätts av rädsla. I dessa osäkra tider är frågan inte längre om Nato kan överleva yttre hot – utan om det kan överleva att en av de egna medlemmarna beslutar att en annans suveränitet är förhandlingsbar.

Harry Margulies är författare och journalist.