Vänstern har glömt Palestina för en stund. Nu är det Free Venezuela som gäller. Det går trender i vad demonstranterna är emot. Demonstrationerna är att likna vid lajv. Att demonstrera är en social tillställning där man låtsas att man står för något, ungefär som man i ett lajv kan låtsas att man är en medeltida riddare, eller hob från Fylke. Organisationer som Ung vänster och Feministiskt initiativ var snabbt ute på den venezuelanske diktatorns sida. De kan naturligtvis ingenting om Venezuela, men det är inte det viktiga. Det viktiga är att få skrika och skräna med sina kompisar och låtsas att man har ett engagemang för något.

Det beklämmande är att denna sorts engagemang tar kraft och fokus från verkliga samhällsfrågor. Sverige står inför en rad verkliga utmaningar. När vi bygger upp vårt försvar måste vi övertyga soldaterna att de har något att kämpa för. Ska svenska unga dö i krig som inte är deras, eller vad av Sverige ska de exakt kämpa för? De korrupta myndigheternas Sverige, bidragsfuskets Sverige, eller en växande radda bokstäver såsom HBTQIA+, eller förbudens och de höga skatternas Sverige?

När Sverige var ett någorlunda homogent land kämpade man tillsammans för sina familjers skull med ett gemensamt ramverk av kung och fosterland. Det var av såväl självbevarelsedrift som av högre ideal som man tog till vapen. Men nu? I stora delar av Sverige är de i vapenför ålder inte etniska svenskar. Varför dö i ett kallt Sverige när man har dubbla medborgarskap och kan bo i ett annat land medan strider pågår? Man kanske till och med kan vabba under tiden för svenska skattepengar.

Som frihetlig konservativ oroas man över ett Sverige som alltmer blir en polisstat med en växande snårskog av lagar och regler. Och att vi har en massövervakning som skulle göra Stasi gröna av avund. Domstolar dömer på ideologisk grund där anekdotisk bevisföring och narrativ går före bevis och hard facts. Vi går snabbt mot en inverterad rättsordning där medborgarna är skyldiga tills motsatsen bevisas.

Våra samhällsbärande institutioner vacklar och lämnar kärnverksamheten därhän. Skolor marinerar sina elever med normkritik och genusvetenskap med större emfas än de ämnen de egentligen ska undervisa om. Svenska kyrkan predikar ett vänsterliberalt evangelium med en grotesk tolkning av att “stå på de utsattas sida”. Vem är utsatt, den ensamstående mamman, den gruppvåldtagna flickan? Eller trettioåriga MENA-män som är majoritet i många delar av Sverige? Kyrkan står i praktiken inte på den svagas sida. De lajvar också samhällsengagemang.

Polisen bekämpar i första hand inte brott. De vågar inte gå emot klanerna och den organiserade brottsligheten. Istället jagar de oppositionella och trakasserar vanliga medborgare så att dessa ska hålla käften och lyda. Oseriösa kriminologer turnerar runt och föreläser om patriarkala strukturer som orsak till brottslighet. Inte sällan har de en egen bakgrund inom polisen och får genom svågerpolitik lukrativa uppdrag för att sprida en massa dravel för skattebetalarnas pengar. Samtidigt som brottsligheten växer sig in i polisväsendet.

I ett samhälle där medborgarna dukar under av skatter och lagar är det enklare att bekämpa verkliga eller påhittade orättvisor på andra sidan jordklotet. Att gasta om vad som händer i Venezuela eller Palestina är ett riskfritt sätt att låtsas bry sig. Men i verkligheten är det bara en hobby som ersätter ett äkta samhällsengagemang.

Thomas Karlsson, filosofiedoktor vid Stockholms Universitet och fellow researcher vid Yale University i USA.

BILD: Venezuelas före detta president Nicolás Maduro på ett propalestinskt möte.