På den tiden när jag själv hade småbarn var jag inte tillräckligt mogen – nej, människor är inte fullt mogna vid tjugofem års ålder som moderna psykologer tycks hävda – för att med vetenskaplig distans och eftertanke studera bebisars beteende. Men nu har några nära bekanta fått barnbarn och jag kan därför, naturligtvis utan att störa föräldrarna i deras uppfostrande gärning, som en Sherlock Holmes eller Sigmund Freud, fast självklart utan pipa, sätta mig i en bekväm emma och betrakta det hela.

Låt mig börja med två tlll synes motsägelsefulla men samtidigt självklara påståenden om människans vuxenblivande vilket är syftet med uppfostran.

Det första påstående är att människan, vid födelsen, är totalt hjälplös. Hon är helt utlämnad till sin medfödda natur vilket betyder att ingenting hon gör bestäms av någon egen mer eller mindre medveten begrundan.

Det andra påståendet är att samma människa snart har utvecklat en tydlig egen vilja med starka ambitioner att påverka sin belägenhet vilket naturligtvis kan inverka på andra människor i hennes omvärld, till exempel föräldrarna.

I detta ögonblick uppstår en från början oanad spänning mellan skötarna och barnet. Det beror enligt min uppfattning på viljan till makt som är alla människors, om än med större eller mindre eftertryck, arvedel.

Hur lång tid det tar för spädbarnet att utveckla och manifestera en egen vilja som kan uttrycka denna grundläggande maktlystnad är oklart. En sak förefaller dock tydlig, nämligen att föräldrarna, särskilt mammorna, alldeles för sent upptäcker att telningen är en människa som tidigt tränar på alla människans later och trick. De kan inte skilja på det medfödda framfödelseskrik som ett nyfött spädbarn låter höra och det härsklystna terrorvrål som en tvååring kan upphäva när hon ska sova eller äta den mat som serveras.

Vid sidan av att lära barnet att tala och att utöva ett acceptabelt bordsskick handlar uppfostran till stor del, kanske största delen, att förmå barnet att behärska sin inneboende maktlystnad, ty om detta inte sker är risken att barnet förvandlas till ett mer eller mindre asocialt monster.

En sådan utveckling är det föräldrarnas uppgift att förebygga. Min uppfattning är att en förutsättning för detta är att föräldrarna begriper att det ofta är just maktlystnad och egoistisk härskarvilja som ligger bakom barnets skrik och utbrott av ilska. Jag tror att den här kampen börjar ett bra tag före tvåårsåldern medan föräldrar i vår kultur fortfarande tror att barnet är ett hjälplöst knyte på samma intellektuella nivå som när det föddes. Det är de inte. De begriper mer än föräldrarna tror. Att föräldrarna missbedömer barnets kapacitet beror troligen på att de vilseförs av att barnet ännu inte kan prata.

Att barnet inte kan prata är en plåga och en skam även för barnet. Jag kommunicerade häromdagen med en ett och ett halvt-åring som hade varit på Skansen. Såg du några djur? frågade jag. Hon skrattade och nickade lyckligt till svar. Men då gillrade jag omedvetet en fälla för henne. Jag frågade vad för djur hon hade sett, om det var marsvin eller apor eller så. Därmed hade jag försatt henne i en genant belägenhet eftersom hon inte kunde svara. Hon kunde av självklar brist på språkförståelse inte namnge något djur eller uttala dess namn på rätt sätt. (Innan hon somnar på kvällen kan hon ligga långa stunder och pladdra obegripligt för sig själv vilket antagligen är en sorts språkövningar.) Inför min fråga kunde hon inte göra någonting utan greps av skam eller ilska, började tjuta och sprang iväg.

Det gäller att den uppfostrande parten förmår skilja på den sortens ursäktliga vanmaktsreaktion och mer aktiva försök till Machtübernahme. Ett sådant inträffade några timmar senare när det lilla barnet skulle gå och lägga sig. Hon markerade missnöje på olika sätt, till exempel genom att skrika i närmare en timme liksom för att markera revir och ge klara besked om vem det var som bestämde, skötaren eller hon själv. Samma flicka som utan minsta protester eller krångel lägger sig att sova med de andra barnen på förskolan!

Om jag har rätt så förstår man att vår tids småbarn, som alltid befinner sig i sällskapets centrum och alltid får sina minsta krav på matens beskaffenhet tillgodosedda medan omvärlden ivrigt som småfågelsföräldrar böjer sig för glinas nycker, så småningom kan bli till problem för lärarkåren och socialen.