Min inre sociologiske forskare sitter i inälvorna och känner vad som pågår. Han skiljer sig alltså i grunden för den yttre sociologen som läser tidningen och även på andra vis låter sig påverkas av samhällets allmänna hjärntvätt. Den inre medarbetaren kan inte frigöra sig från ett med tiden allt starkare intryck att vårt land lider svårt av en målmedvetet avancerande byråkrati samt att detta endast delvis är EU:s fel.

Det verkar som om ChatGPT håller med mig sedan jag bett honom redovisa eventuell forskning i ärendet. Här är några typiska synpunkter:

En forskningsstudie som använder statistik från SCB visar att gruppen högutbildade administratörer [på universitet och högskolor] med minst kandidatexamen ökade kraftigare än lärare/forskare under perioden 2005–2019. Administratörer ökade nästan sju gånger så mycket som lärare och forskare.

En studie från Södertörns högskola visade att anställda i primärvården i genomsnitt lade cirka 40 % av sin arbetstid på administrativa uppgifter (räknat genom egen rapportering i tidsjournaler).

Den typen av byråkrati är besvärande och fördyrande men inte direkt samhällshotande. Men omständigheterna behöver bara ändras något snäpp för att regelverken ska bli direkt förödande. Den svenska cementkrisen för några år sedan är ett exempel. Cementa AB på Gotland skulle öka produktionen men Mark- och miljööverdomstolen bestämde att bolagets miljökonsekvensbeskrivning var bristfällig och vägrade ge tillstånd till projektet. Men utan cement från cementmonopolet Cementa skulle den svenska byggproduktion få läggas ned. Det slutade med att Riksdagen, som antagit de besvärande lagarna, fick stifta en tillfällig speciallag för att tillåta cementproduktionen och därefter ge bolaget ett förlängt tillstånd. Sverige kunde inte leva med konsekvenserna av sin egen lagstiftning.

Den sortens hotfulla exempel på inkompetent politiskt styre är legio och jag vet vad de beror på. Det beror på att politikerna i sitt demokratiska fjäsk för populistiska – i bemärkelsen ogenomtänkta och ofta ogenomförbara men för okunniga människor tilltalande, i det här fallet klimatpolitiska, idéer – stiftar välljudande lagar som skickas ut i statsförvaltningen för att där omvandlas till praktiska metoder, inklusive nya myndigheter och regelverk, för att åstadkomma de ouppnåeliga politiska målen.

Saken bearbetas under några år av samvetsgranna statsbyråkrater för att översätta den fluffiga politiska viljan till något som de hoppas ska bli ändamålsenliga bestämmelser, mål och arbetssätt. Ett tydligt exempel är EU:s regler om att inga fossildrivna bilar och lätta transportfordon ska få säljas efter 2035. Det var ett djärvt beslut som klingade ljuvt i öronen på alla länder utom dem, till exempel Tyskland och Italien, vars stora bilindustrier skulle hotas om nya fossilfordon, som tycks föredras av konsumenterna, i enlighet med EU:s klimatlagstiftning Fit for 55 snart inte längre får säljas.

Jag menar till och med att många, troligen de flesta, besvärliga samhällsproblem som nu utmanar oss är konstruerade på just detta sätt: på dåliga grunder som tilltalar obildade och önsketänkande medborgare går politiker till val på att nå omöjliga uppgifter för att sedan, när det förväntade förverkligandet misslyckas, se ut som idioter och eventuellt av sina lika skyldiga kollegor belönas med en landshövdingepost. Jag minns till exempel hur det godhjärtade svenska folket jublade över invandringsvågen som toppade just för tio år sedan och hur de inställsamma politikerna med fromma löften om migrationsprojektets lönsamhet i stället säkerställde välfärdsstatens långsiktiga överlevnad.