Vi vandrade ner genom skogen mot klostret där den serbiske prinsen Stefan Lazarevićs (1377-1427) reliker ligger begravda. Tillsammans med Sigismund av Ungern grundade han den aristokratiska Drakens orden (627 år sedan den 12 december 1408) i syfte att skydda kristna intressen, i synnerhet mot Osmanska riket. Serbien är ett land som legat i centrum av otaliga historiska skeenden. Efter kommunismens fall och Jugoslaviens upplösning såg många av de öst- och centraleuropeiska folken väst som eftersträvansvärt. Man såg framför sig ett samhälle präglat av frihet, handel och företagsamhet. Ett flertal av dessa länder skulle söka sig mot EU. Attityden har dock förändrats.

När människor från denna del av Europa besöker städer som London, Paris eller för den delen Stockholm förundras de över en gatubild som de uppfattar som hämtad från Mellanöstern eller Östafrika. Sverige som vid tiden för kommunismens fall var ett av de säkraste länderna att turista i, har blivit ett av Europas särklass mest mångkulturella och kriminella länder. På Belgrads gator går det fortfarande européer.

I stort sett ingen av de människor jag pratade med vill gå med i EU. För dem förknippas EU med en monstruös superstat med ogenomtränglig byråkrati. EU representerar en snårskog av lagar och förbud. Illvilliga byråkrater och maktfullkomliga politruker fick de nog av under kommunismens ok. Den frihet som EU representerar är en fasad, en attityd, snarare än något som kan definieras som frihet i en djupare bemärkelse.

Åsikter bestraffas i de västerländska staterna och enbart tack vare internet kan oppositionella röster komma till tals. På ett sätt som många sekulära svenskar har svårt att förstå så är tradition och religion inte motsatsen till frihet, utan dess förutsättning. “Vad har EU att komma med?” frågade en av mina serbiska värdar. De har läst om sagoläsande transvestiter och pridetåg på förskolor. Är det en frihet som är värd traditionernas sammanbrott?

Att EU är ett fredsprojekt känns också avlägset med ständig krigshets mot Ryssland. Många av dessa länder är beroende av goda relationer till Ryssland för sin ekonomi. Och ingen vill riskera en öppen konflikt med denna supermakt.

EU har kanske inte mycket att komma med längre. Åsiktsförbud och dåliga ekonomiska förutsättningar lockar föga. Och naturligtvis vill ingen att deras länder ska präglas av den dysfunktionella slum som kännetecknar allt fler städer i Västeuropa. Tvärtom höjs röster för att likt prins Stefan Lazarević åter försvara Europa.

Thomas Karlsson, filosofiedoktor vid Stockholms Universitet och fellow researcher vid Yale University i USA.