Ovanstående fråga kan synas banal. Man kan säga mycket om Trump, hans bristande ordförråd (”great”, ”best”, ”fantastic”), beundran av Putin, oförskämda utskällningar av medarbetare/politiska fiender, oförmågan att hålla en stram kurs (han lär hålla med personen han sist talat med), obotliga tro på sig själv (narcissist) samt oblyga strävan efter Nobels fredspris.

Trumps hot om att lämna NATO om vi inte höjer våra försvarsanslag till 5 % av BNP har dock satt fart på våra politiker och nu satsar flera länder på minst 3 % av BNP. Från Europas horisont oroar vi oss dessutom över USA:s minskade intresse för oss i Europa på grund av dess ”pivot to Asia” samt en tendens att USA kanske inte vill spela världspolis längre. Vi är även oroliga att han ska slänga Ukraina ”under bussen”, speciellt med tanke på att vi européer helt saknar militär förmåga att hindra Ryssland att eventuell erövra delar eller hela Ukraina.

I somras påtalade USA:s vicepresident Vance – på ett möte i Paris (tror jag) med europeiska ledare – att Europas problem inte är vare sig Ryssland eller Kina, utan den massiva muslimska invandringen till vår kontinent, vilket väckte anstöt (och ilska) bland många av Europas ledare och media.

Men det finns flera som är oroliga över Europas framtid. Den amerikanske statsvetaren John Mearsheimer, en av världens mest kända säkerhetspolitiska teoretiker, uppger att Europa är på väg att bli irrelevant – militärt, politiskt och ekonomiskt. Enligt honom är kriget i Ukraina inte bara en tragedi för Ukraina, utan också startpunkten för en bredare nedgång för hela den europeiska kontinenten. Europa har djupa problem i dag, framför allt på grund av Ukraina-kriget, slog han fast. Med Kinas uppgång och ett återuppståndet Ryssland har världen blivit multipolär, vilket innebär att USA inte längre kan eller vill bära Europas säkerhet på samma sätt som tidigare. Idag, menar Mearsheimer, att det inte längre är någon självklar strategisk logik för att USA ska fortsätta ha en tung militär närvaro i Europa.

Washington måste prioritera maktkampen med Kina i Östasien – och samtidigt lägga stora resurser på sin ”speciella relation” med Israel och konflikterna i Mellanöstern. Resultatet blir ett slags oundvikligt amerikanskt ”pivot” bort från Europa.

Trump har kraftigt kritiserat Europas invandringspolitik, särskilt när det gäller flyktingar från muslimska länder. Han har hävdat att detta kan leda till ökade säkerhetsrisker och kulturella spänningar och uttryckt oro över att europeiska länder kan förlora sin kulturella identitet på grund av invandring och islamisk påverkan.

USA:s utrikesminister Marco Rubio har nu beordrat amerikanska ambassader i Europa att utöva påtryckningar för att få oss européer att strama åt migrationspolitiken. Diplomaterna uppmanas att ”regelbundet bjuda in regeringar och myndigheter för att lyfta USA:s oro över våldsbrott som begås av personer med invandrarbakgrund” och rekommenderas att skicka rapporter till Washington om regeringar visar ”alltför starkt stöd” för invandrare.

Utrikesministeriet vill också få in rapporter om brottsstatistiken bland invandrare i värdländerna. Dessutom ska diplomaterna analysera hur regeringarna hanterar de här frågorna. Utrikesministeriet vill också att diplomaterna rapporterar om

värdländernas regeringar bedriver politik som ”otillbörligt favoriserar migranter på lokalbefolkningens bekostnad” och att ”massinvandring utgör ett existentiellt hot mot västerländsk civilisation och underminerar stabiliteten hos USA:s viktigaste allierade”. USA har nu terror klassat Muslimska Brödraskapet, något som fler arabiska stater redan gjort, dock inte Sverige (inte heller flera europeiska stater) vilket kommer att få konsekvenser för muslimska brödraskapet oavsett vad den svenska regeringen gör.

Hela Västeuropa har enorma problem med den islamistiska befolkningen med ideliga protester och våldsamma upplopp. Varken Frankrikes president Macron, Storbritanniens premiärminister Starmer eller Tysklands förbundskansler Merz verkar ha varken vilja eller förmåga att hantera det muslimska ”problemet”. De enda partierna som klart protesterar är de relativt nya högerpartierna i Västeuropa (de forna Östeuropa har inte samma problem, de har vägrat ta emot muslimska flyktingar). Och dessa relativt nya partier får alltmer stöd av befolkningarna i Västeuropa vilket oroar vänstern men även de traditionella borgerliga partierna som minskar i popularitet.

Ovanpå dessa problem har Europa andra problem; den så kallade gröna omställningen kostar miljarder utan synbara resultat, nedlagda fullt fungerande kärnkraftverk, oviljan att importera rysk gas/olja, överreglerat samhälle från Bryssel framför allt på miljöområdet, samt den allmänna woke-kulturen med medföljande feminisering av samhället. Allt detta innebär minskad konkurrensförmåga gentemot USA och Kina som utkonkurrerar våra europeiska företag (stora delar av tillverkningsindustrin har flyttat/flyttar till Kina och USA). Europa riskerar ökad arbetslöshet, företagsnedläggningar, lokala inbördeskrig, bidragskollaps samt att bli museum för asiatiska och amerikansk turister.

Så, vem kan rädda Europa. Det tycks paradoxalt nog bli president Trump som nu sätter ner foten och kanske räddar ett Europa som inte tycks vare sig förstå eller vill åtgärda problemen eller bjuda motstånd mot islam. Europa verkar handlingsförlamat. Under 500 år var de europiska staterna världens härskare. Många politiker tycks leva kvar i den illusionen. Ska Trump verkligen bli den vita riddaren som kommer till vår undsättning och räddar oss, trots etablissemangets hat mot honom?