Jag lär mig mycket om samhället när jag åker spårvagn. Till exempel blev jag vittne till hur en av Västtrafiks biljettkontrollanter blev grundligt utskälld av en kvinna, antagligen för att han hade fräckheten att fråga efter färdbevis. Nu hör det till saken att Västtrafiks kontrollanter bär prydlig blå uniform och förr i tiden signalerade det respekt. Alla visste att om man muckar med en tjänsteutövare i uniform får man problem.

Nu är det snarare tvärtom. En uniformerad person kan behandlas nästan hur respektlöst som helst, eftersom alla vet att de styrs av regler och värdegrunder som effektivt hindrar dem att ta till ”hårdhandskarna”. Skulle de ändå göra det, kan man alltid anklaga dem för övergrepp.

Att konfrontera fuskåkare är heller inte helt riskfritt. Vilket ofta får till följd att resenärer som ser snälla och trevliga ut kontrolleras minutiöst, medan gapiga ungdomsgäng i Gucci-keps kommer undan. Skrev en krönika om det för några år sen.

Sen i somras har Västtrafik börjat använda sig av civilklädda kontrollanter. Det låter kanske inte så dramatiskt, men följande utspelade sig vid hållplatsen Järntorget.

En bjässe i 120 kilosklassen klev på spårvagn 9 mot Angered. Han var klädd i en fantasifull T-shirt som inte gjorde mycket för att dölja den imponerande magen. Hans lika imponerande överarmar var täckta av tatueringar och ansiktet inramades av yvigt skägg. En sån person som automatiskt drar blickarna till sig.

Bjässen ställde sig mitt i vagnen, höll upp Västtrafikscannern och yttrade ordet ”Godmiddag”. Mer behövdes inte för att samtliga passagerare skulle sträcka sig efter månadskortet eller knappa på mobilappen. Bjässen stod lugnt kvar, medan uniformerade kollegor gick runt och kontrollerade.

Först tyckte jag Västtrafik kommit på en lysande idé. Det finns antagligen tusentals muskelberg runt om i Sverige, som ägnar dagarna åt att lyfta hantlar och har svårt att hitta en sysselsättning som matchar deras kompetens. Att göra dem till biljettkontrollanter är ju genialt. Det finns trots allt något som kallas kroppsspråk. Med 120 kilo i bagaget och överarmar breda som bildäck behövs inga hårdhandskar.

Så tänkte jag ett steg till och föreställde mig bjässen klädd i Västtrafiks blå uniformsjacka. Med loggan på bröstet och texten ”Fråga gärna mig” på ryggen. Mycket av hans auktoritet hade gått förlorad. Lite som när Delilah klippte håret av Samson. Uniformen signalerar att några verkliga hårdhandskar – som att handgripligen kasta någon av vagnen vid nästkommande hållplats – blir det aldrig tal om. Möjligtvis lite tjat, men man kan alltid vägra samarbeta om man vill, vilket kvinnan jag nämnde i början gjorde. Det är till och med riskfritt att skratta åt en person i uniform, men knappast åt en muskelbyggare i T-shirt. Uniform utan makt, myndighet och respekt får något gemensamt med en clownkostym.

PS.Detta gäller förstås inte ”uniformer” i den kriminella världen, såsom Hells Angels-jackor eller Gucci-kepsar.