Det är ingen hemlighet att flera av landets kommuner säger nej till regeringens förslag om frivillig återvandring. Det gäller i första hand rödgröna kommuner men i Borås har även Liberalerna satt ner foten. ”Vi fokuserar på att ge alla som bor här förutsättningarna att bilda sig, bete sig och bry sig. För det behöver vi fler av i hela Sverige. Inte färre.”

Men Borås har även en annan agenda, som de inte är helt öppna med.

Borås har, som så många andra kommuner, en vision om att växa med ett visst antal invånare fram till ett visst år, något jag skrivit tidigare om här. 30 000 nya invånare till år 2035 är målet – och det handlar inte om att locka till sig nya invånare med en särskild utbildning eller kompetens, som man kanske skulle kunna tro. Nej, det handlar om att växa – oklart varför.

Det här är ju ingenting som Borås kommunpolitiker någonsin skulle erkänna. Jag påstår ändå att det är just så det är och det baserar jag på ett antal intervjuer jag gjorde med några politiker i Borås strax efter regeringsskiftet 2022. Personerna jag intervjuade var djupt oroade över den nya regeringens syn på invandring. Anledningen? Om gränserna skulle täppas till skulle staden inte kunna uppnå sina mål.

Det fick mig att haja till. Det är en sak att öka invånarantalet genom att locka till sig nya invånare med en viss utbildning eller kompetens – men att öka invånarantalet med hjälp av nyanlända? Det är allt annat än seriöst för ytterst få nyanlända, om någon, kan antas bidra till skatteintäkter, vård och omsorg eller kompetensförsörjning. Sådant tar tid, lång tid och i vissa fall tycks det inte ens ske. I Borås, som i alla svenska städer numera, finns människor som bott i åratal i sina ena enklaver utan att ens ha lärt sig svenska. På vilket sätt är det en vinst för Borås att deras befolkningsmängd ökar med hjälp av dessa grupper?

Det skulle vara hederligare om städer som Borås helt sonika gick ut och sa precis som det är: att de vill bli fler och att det inte spelar någon roll på vilket sätt de blir det. För så tolkar i alla fall jag saken, oavsett hur mycket det liberala styret ojar sig om att ”alla behövs”.

Borås deltar i det kommunalekonomiska utjämningssystemet, som bidrar till kommunens totala ekonomi, inklusive integrationsarbete. 2015 fick kommunen 81 miljoner kronor i ett specifikt statsbidrag relaterat till deras flyktingmottagning. Vad de kommer att få för innevarande är inte offentligt tillgängliga, i alla fall inte i skrivande stund, men att de får mer pengar ju fler migranter som kommer är uppenbart.

När det gäller återvandringsbidraget kan man absolut ha synpunkter. Det tycks definitivt inte vara utformat för att lätta bördan för de svenska skattebetalarna – tvärtom är de återvändande invandrarna som det värnas om, de som inte riktigt fick det som de ville i det nya landet utan som blivit lite besvikna. Och skulle det nu vara så att de ångrar sig, när de väl återvänt med sina dryga 300 000 kronor, så är de välkomna att söka sig hit igen om andan faller på.

Men det är inte det som Borås liberala politiker vänder sig emot. De vänder sig emot att de i värsta fall riskerar att bli av med människor som garanterar dem utjämningsbidrag. Det är vad deras fina ord betyder – egentligen.

Oss skattebetalare är det ingen som bryr sig om. Och vi som är etniska svenskar har ännu mindre av politikernas lyssnande öra. Vi som ser landet vi älskar förvandlas till oigenkännlighet på grund av den huvudlösa invandringen – vi har rätt till någon hjälp alls om vi känner att vi inte längre står ut med att bo kvar.

Foto: Hässleholmen, ett av Borås utsatta områden (Wikimedia Commons)

Emma Olsson är lokalreporter i en mindre mellansvensk stad. På Det Goda Samhället skriver hon under pseudonym.