Idag är det Kanelbullens dag – en matdag som verkligen etablerat sig på bred front i det svenska samhället. Det finns det ett ganska uppenbart skäl till. Kanelbullen är inte bara generellt älskad utan också en del av det svenska kulturarvet – och vi svenskar älskar våra traditioner.

När jag säger ”vi svenskar” så menar jag vanligt folk, inte de som sitter på tidningsredaktioner eller på högskolor och universitet. De finner ofta svenska traditioner oroande.

I decennier har dessa upphöjda tyckare och tänkare använt en försvarlig mängd av sin tid till att försöka få den svenska allmänheten att tro att det inte finns något sådant som svenska traditioner, eller en svensk kultur – och om den nu finns så är den av ondo. Kräftor är ”exkluderande”, midsommar är ”töntigt” – och kanelbullen är kolonialistisk.

Undra på att de oroar sig, dessa stora tänkare som lever på att försöka fostra oss andra att tycka och tänka rätt.

Det faktum att så många svenskar njuter av en klassisk svensk bulle och inte ens låter sig påverkas av TikTok-trender och annat som älskas av elit-tänkarna skaver alltså rejält. Många så kallade ”kulturskribenter” på de stora mediehusen har därför tagit på sin lott att med jämna mellanrum skriva texter som driver med den svenska fikakulturen.

2017 slog Sveriges Radio på larmet och förklarade att kanelbullarna är ett hot mot miljön i andra delar av världen. Under den ödesmättade rubriken Palmoljan flödar på Kanelbullens dag förklarade man att många butiks- och bageribakade kanelbullar innehåller palmolja som odlas i tropiska klimat. Och det spelar ingen roll om palmoljan är certifierad eller ej, det är lika skadligt oavsett.

Vän av ordning undrar då varför certifiering alls behövs men så långt kom inte reportern. Inte heller fick vi någon information om exakt hur mycket mer palmolja som flödar för att några miljoner svenskar av världens miljarder invånare äter kanelbullar en dag om året.

2006 skrev idéhistorikern Klas Grinell en debattartikel i GP, där han beskrev kanelbullen som en del av det svenska koloniala förtrycket över de fattigare delarna av världen.

”Kolonialism och slavhandel har varit med och skapat den svenska vardagens innehåll. Fortfarande underbetalar vi ickesvenska människor för att producera vår svenskhets innehåll. Det kan vi minnas och begrunda på Kanelbullens dag.” tyckte den rättfärdige och politiskt korrekte idéhistorikern.

Det var dock inte så långa som mindes och begrundade den svenska skulden för kolonialism och slavhandel. Därför återpublicerades artikeln, något uppdaterad, 2023.

Nordiska museets intendent Jonas Engman – han som oroar sig över svenska traditioner – har förstås också uttalat sig om kanelbullen. 2016 intervjuades han av SVT Nyheter och kunde myndigt förklara att den är ett sätt för oss svenskar att intala oss att vi har en identitet (vilket vi naturligtvis inte alls har, menar han).

Att kanelbullen och ”Swedish fika” blivit en exportvara vilket inte heller är bra. I länder som USA och Storbritannien har den blivit en symbol för svenskhet. Men den skapar en falsk bild av svenskhet, en bild av en trygg, homogen svenskhet där fikakulturen är naturlig och självklar.

Detta är naturligtvis alldeles uppåt väggarna. Alla vet ju – eller borde i alla fall veta – att Sverige aldrig har varit homogent och att klankriminalitet, baklava och vattenpipa är minst lika svenskt som kanelbullar, om inte mer.

Trots det så väljer jag kanelbullen elva gånger av tio. Och dagen till ära gick jag upp i ottan och bakade ett helt gäng av dessa underbara typiskt svenska bakverk. Bara doften skapar harmoni och jag ser fram emot att snart sätta tänderna i en bulle och dricka en kopp starkt kaffe till.

Bild: Klassiska svenska kanelbullar och en kopp kaffe (skribentens foto)