Genom åren har jag väckt mycket ont blod genom att framföra uppfattningen att människan i valet mellan att leva av eget och av andras arbete föredrar det senare. Ansikten mörknar omkring mig och jag förklaras ha en illvillig människosyn eftersom det trots allt bara är en minoritet av landets invånare som faktiskt lever av andras arbete.

Då säger jag att det bara är tillfälligheter som gör att min tes inte gäller fullt ut. För det första är det krångligt att kvalificera sig för långtidspension/sjuk- eller aktivitetsersättning. En massa läkare måste skriva på en massa intyg. För det andra, och det är det avgörande skälet till så många väljer att leva av eget arbete, är att de bidrag och ersättningar som erbjuds är alltför snålt tilltagna. Om bidragen höjdes till hundratusen kronor i månaden skulle du få se på andra bullar. Då skulle du inte längre avfärda mina nationalekonomiska teorier.

Jag tror att man kan dra två slutsatser. Den ena är att alla skulle välja att leva av bidrag om bidragen bara vore tillräckligt höga. Den andra är att alla skulle vara beroende av sitt eget arbete om det inte funnits några bidrag.

Igår skrev jag med hänvisning till Runebergs dikt om bonden Paavo, han som vid missväxt sa åt frun att blanda hälften bark i brödet och själv lovade att gräva dubbelt flera diken, att det bästa medlet mot lågkonjunktur och arbetslöshet troligen är att förmå folk att jobba mer och bättre.

Om man nu lägger ihop ovanstående tankegångar kommer man fram till att det effektivaste motmedlet mot lågkonjunktur och arbetslöshet inte, som Keynes föreslog, är att öka bidragen utan tvärtom att eliminera dem eftersom alla då kommer att anstränga sig mer för att ge sin egen livskvalitet och därmed bruttonationalprodukten en skjuts uppåt.

Det kanske finns något tankefel i detta nationalekonomiska resonemang, men jag kan inte se det. Däremot vet jag att teorin aldrig frivilligt tillämpas i länder som vårt eget. Jag vet också varför medicinen inte tas när det skulle behövas. Jag känner alltså svaret på frågan varför politikerna inte avvecklar alla bidrag i lägen där folk verkligen skulle behöva alla incitament för att anstränga sig mer för sin försörjning. Forskningen, det vill säga mitt filosoferande, säger ju att detta vore den bästa lösningen för de flesta människorna. Så varför tillämpas den inte?

Det beror på demokratin. Demokrati betyder i stort sett att det är väljarna som bestämmer vilken politik som ska föras. I valet mellan att försörja sig av andras eller av eget arbete väljer väljarna det förra. För att säkra rösterna behåller politikerna därför bidragen även om de är tillräckligt nationalekonomiskt bildade för att inse att den politiken motverkar sitt syfte.

Den övergripande slutsatsen av detta är det västerländska samhällets problem inklusive låg tillväxt, bortrostande infrastruktur och hög arbetslöshet beror på demokratin.

Denna övergrioande slutsats är emellertid inte hundra procent korrekt ty den mentalitet enligt vilken folk hellre lever av sin nästas ansträngningar än av sina egna hade vid början av 1930-talet, när demokratin var fullt introducerad, ännu inte helt tagit greppet om människornas tänkande. Det satt fortfarande för mycket av bonden Paavo i deras hjärnor. Tre generationer senare är denna metamorfos emellertid genomförd. Nu härskar demokratins föreställningsvärld utan överlevande inflytande från en numera försvunnen nationell bondekultur som byggde landets framgångar.

Paavo, var är du nu när vi behöver dig som förebild?

PS Det här med att demokratin i sin kärna hyser fröet till sin egen undergång är ingen märkvärdig insikt. De gamla grekerna med sina tusentals stadsstater som hela tiden bytte styrelseskick kunde i sin närhet studera hur processen gick till. Sokrates beskrev den och hans elev Platon antecknade.