Som självutnämnd hedersmedlem i samhällsgrubblarnas förening försöker jag att både kärleksfullt lära mig så mycket jag kan om landet och prova mig fram med att förstå och lokalisera källorna till dess positiva och negativa samhällsströmningar och omvälvningar. Otaliga har naturligtvis ägt rum i Sveriges tusenåriga historia men frön, enligt min mening men jag kan ha fel, till en av dessa omvälvningar med katastrofala konsekvenser såddes formellt den 20 september 2005.

Kvällen före var landet på randen till en regeringskris. Emellertid är en sådan enstaka kris i ett solitt demokratiskt samhälle, som bekant, ingalunda något politiskt sammanbrott. Men i ett modernt Sverige där all dålig stämning är, på gott och ont, avskydd som pesten i alla samhällsklasser, så blir minsta antydan om en eventuell regeringskris synonymt, politiskt talat, med ett symtom på kolera. Därtill tillkommer förstås politikers ängslighet, taktiserande och egen karriärism som de nu för tiden sätter före landets framtid. Allt detta har de som kostymerat sig i gudomliga dräkter, och vars lättsinniga program är omhändertagandet av all världens folk, ”mästerligt” fattat och utnyttjat till fullo. Följaktligen trots deras numerära litenhet, har de ändå oproportionerligt nog kunnat påverka Sveriges öde. De benämns i första hand: miljöpartister.

Början till början

Efter riksdagsvalet 2002 kunde, som vi minns, Socialdemokraterna med sina 39,8 % av rösterna bilda en minoritetsregering med stöd av Miljöpartiets 4,6 % samt, naturligtvis, Vänsterpartiets 8,4 %. Året därpå dök de första fallen av de s.k. apatiska flyktingbarnen upp i medierna. Under de följande två åren nådde debatten om dessa barn svindlande höjder. Ett världsunikt fenomen som barnläkaren Karl Sallin har kallat för kultursjukdom men andra har klätt det med vetenskapstermerna uppgivenhetssyndrom eller depressiv devitalisering. Men ingen medicin kunde bota dessa barn utom en, den som skulle ordineras av en icke hälsoinstans (sic), nämligen Migrationsverket, i form av ett permanent uppehållstillstånd (PUT) till barnen själva och deras familjer. För detta behövdes förstås en särskild lag, eftersom de saknade skäl, enligt den gängse juridik som de redan hade uttömt, för att stanna. Således bildades under januari 2005 en allians mellan MP, C, V, FP och KD som krävde en amnesti för dessa 424 barn och deras familjer.

Socialdemokraterna och Moderaterna sa blankt nej. Då trädde en 22-årig riksdagsman fram, miljöpartisten Gustav Fridolin, som arbetade, enligt egen utsago, ihärdigt genom träffar, mejlutskick och telefonsamtal för att övertyga kollegorna (totalt 199) från S och M om att de skulle ansluta sig till amnestigruppen. Förutom några få moderater lyckades han inte intala några andra.

Parallellt med Fridolins och hans partis, samt andras såsom de flesta mediers, påverkansoperationer för denna amnesti, pågick andra påtryckningar för en allmän sådan för alla de gömda flyktingar som fått avslag på sina upphållstillståndsansökningar i alla juridiska instanser. En generösare flyktingpolitik, under det så kallade påskuppropet, proklamerades av Sveriges kristna råd med ärkebiskop Kåge Hammar i spetsen. Ett upprop som så klart beredvilligt stöddes av Miljöpartiet. Namninsamlingen som ordnades av rådet för denna allmänna amnesti nådde 157 tusen påskrifter och överlämnades den 16 maj 2005 till migrationsminister Barbro Holmberg. Eftersom ministern lutade sig tryggt mot både rättssäkerhet och ett eget vaket omdöme lät hon sig inte påverkas. Hennes chef, Göran Persson, förkunnade också i medierna sin principfasthet mot amnestin. Hans statssekreterare, Jan Larsson, ville inte heller ”springa med änglarna”. Och Sveriges riksdag delade likaledes dessas uppfattning: Med 172 röster mot 134 klubbades, den 14 september, ett ogillande av amnestin igenom. Den representativa demokratin har således talat och nu ska amnestifrågan läggas på historiens skräphög! Eller? Eller så utövar Miljöpartiet politisk utpressning mot regeringen, och då blir det likväl en amnesti.

Början till krackeleringen

Så gick det till: För att Vänsterpartiet skulle godkänna regeringens budget nöjde de sig med löfte om en ny prövning för de apatiska barnen, vilket redan var illa för Sverige; Miljöpartiets garnityr å sin sida krävde inte mindre än PUT för alla gömda familjer, annars ändar de abrupt sitt samarbete med Socialdemokraterna. Följaktligen, blott några timmar före budgetomröstningen, saknade Göran Persson Miljöpartiets nödvändiga mandat för budgetens bifall. Då ringer han, den principfaste mannen, språkröret Peter Eriksson och lovar att någon slags amnesti blir av. Där och då lärde sig miljöpartisterna att de kan göra hegemoniska anspråk för sina älsklingsfrågor, såsom immigrationen (klimatbluffen är en annan), på vilken kommande regering som helst som är det minsta beroende av deras lilla parti. (1)

Amnestin 2005 ledde till mellan 17 000 och 20 000 PUT, som kan med tiden lätt multipliceras gånger två eller tre (med anhöriginvandring, tips till landsmän, etcetera); därtill omedelbar ”pull-effekt” (2) och bilden av ett land dit det går att komma och förr eller senare kunna stanna oavsett vad som har stipulerats i rikets lagbok.

Fortsättning

Det är med stolthet som MP på sin hemsida radar upp sina uppnådda resultat i frågan. Hur de åstadkommits kan vi erinra oss nedan:

• 2008 stödde Miljöpartiet Reinfeldts arbetskraftsinvandringsreform, som de facto har privatiserat (!) immigrationen och dessutom besynnerligt nog gett vilken arbetsgivare som helst carte blanche att med ynka 13 000 kr i månaden anställa, oavsett yrkeskvalifikationer, vem han/hon vill i världen. Lönedumpning, fusk, försäljning av tillstånd och utnyttjandet av människor var utbrett enligt en senare gemensam rapport från åtta myndigheter. Dessutom, med denna lön är det tänkt att man även ska kunna försörja de eventuella medföljande familjemedlemmarna. Denna invandringspolitik utan någon arbetsmarknadsprövning var unik i västvärlden och kom till, enligt somliga, för att knäcka facket som 1972 satte indirekt stopp för en gränslös arbetskraftsinvandring. Miljöpartiets eget bidrag till reformen var införandet av spårbyte för den som fick avslag på sin asylansökan. Med andra ord: förr eller senare fick man stanna…

• 2011 inledde minoritetsregeringen Reinfeldt II ett samarbetsavtal med Miljöpartiet om migrationspolitiken med syftet att isolera det nya riksdagspartiet Sverigedemokraterna. (Jovars: man kan kortsiktigt isolera ett riksdagsparti men i långa loppet inte verkligheten.) I avtalet fastslogs arbetskraftsinvandringsreformens fortlevnad och ett arbete för ”öppen migrationspolitik”. Läs: utvidgad immigration med exempelvis underlättandet av anhöriginvandring, såsom för somalier, som miljöpartisten Maria Ferm förkunnade explicit stolt i riksdagen den 30 mars 2011, och införandet av rätt till skolgång och sjukvård för de ”papperslösa”. (3)

• 2012: Eftersom de papperslösas rätt till vård dröjde ställde Fridolin, nu som språkrör, regeringen mot väggen: ”Lika rätt till vård senast i höstbudgeten, annars faller hela överenskommelsen”.

• I 2013 års statsbudget förvandlades således språkrörets ultimatum till ett officiellt svart bläck i detta års viktigaste dokument: de illegala migranterna fick legal rätt till vård och barnen fick gå i skola! Statens ena hand ville avhysa dessa migranter och den andra underlätta indirekt för dem att stanna: finn fem fel…

• 2014: Lagen från 2005 om ”Synnerligen ömmande omständigheter” ersattes, på basis av Miljöpartiets krav, med ”särskilt ömmande omständigheter” för ”barn” trots Alliansregeringens ogillande. Samtidigt tillkom även främjandet av ”studentimport” med rätten att ta med sig anhöriga.

• 2015 års flyktingtsunami som satte det kommunala Sverige i gråt och förtvivlan, påminde den dåvarande nya ”stratosfäriska” koalitionsregeringen (S+MP) om att landet faktiskt hade territoriella och praktiska gränser att hålla sig till innan det riskerar att kollapsa. På grund av införandet under november av den tillfälliga restriktivare flyktingpolitiken, funderade MP-ledningen på att lämna regeringen. Men denna gång kunde de inte ställa ett ultimatum mot verkligheten. Ändå lyckades partiet få med ett förbehåll: ”[D]e som kom innan lagen presenterades [fick] rätt till familjeåterförening. I praktiken innebär detta en avgörande skillnad för tiotusentals människor som kommer att kunna återförenas med sina familjer och bygga en framtid i Sverige.” MP:s ord.

• 2017 var det dags igen: MP, som var initiativtagare till det som blev gymnasielagen, krävde av samarbetspartnern S att efterleva initiativet annars går de skilda vägar. Efter en månads förhandlingar gav S vika. Regeringskris undveks med priset att 8 357 afghaner (99,4 % män) fick möjlighet att stanna.

• Inför valet 2018 lovade statsminister Löfven att skärpa reglerna för arbetskraftsinvandring med retoriken: diskare ”ska inte hämtas från andra sidan jordklotet” när det finns arbetslösa i landet. Miljöpartisten Ferm kallade förslaget ”mossigt och ålderdomligt”. Gissa vilket av de två partierna som fick sista ordet.

• Efter Reinfeldts era försökte S och M att inleda förhandlingar för att återuppliva sin gamla järnpakt om stram migration. Men när S och M äntligen under 2020 höll på att komma överens hotade MP med att utträda ur regeringen om förhandlingarna resulterade i ett beslut utan deras substantiella inflytande. Med vetskapen att maktinnehav är en helig graal för Socialdemokraterna lyckades MP givetvis kväva återupplivandet av denna järnpakt. I stället trädde en annan uppgörelse i kraft mellan MP och S med lättnader i gymnasielagen som resultat.

När MP avgick från regeringen under den kaotiska dagen i november 2021 lämnade de efter sig, även om de inte var de enda ansvariga, ett moras orsakat av massinvandring från antipodiska kulturer som resulterade i ett utanförskap som årligen kostar 270 miljarder, dagens 300 moskéer (en ökning med 4 200 % på 25 år), 62 000 individer kopplade direkt eller indirekt till kriminalitet, med mera. Moraset har föranlett att svenskarna och deras vänner uttrycker hjärtskärande kommentarer som ”det är kört med Sverige” och ”muslimerna kommer ta över”.

Kontrafaktiska historiefrågor

Skulle detta moras ha uppstått om maktlystne Göran Persson hade låtit bli att lyfta på luren den där natten, en viss 19 september 2005, för att blidka Miljöpartisterna? Och hade MP:s fördärvliga inflytande, med andra partiers egennyttiga samtycke och mediernas stöd, kunnat vara möjligt om samme Persson i stället stått dagen efter i riksdagens talastol och högtidligt poängterat: ”Självfallet är kompromisser en hörnsten i vårt lands kultur. Men vi vägrar att kompromissa under hot och vägrar både att leka med vår representativa demokrati och landets framtid”? Därtill, likt en ansvarsfull Rickard Sandler för 2000-talet, avslutat talet med: ”Det är bättre att denna regering faller än att regeringsmakten lämnas att förfalla.” Tänk om han hade gjort så…och betänk hur det kan gå för den pågående långsamma och mödofyllda restaureringen av Sverige som inleddes hösten 2022, om vi får en ”MP-Regering” igen under nästa höst.

_________________

Noter:

1: https://www.sverigesradio.se/beslutensomformatsverige (Avsnittet Flyktingamnestin 21 juni 2018)

2: från 17 530 asylsökande 2005 till 36 207 år 2007 innan de tillfälligt gick ner till 24 353 året därpå. Sedan följde ”rekordåren”.

3: Lagen gällde, enligt Riksdagens utredningstjänst, ca 60 000 migranter som ”fått avslag på sina uppehållståndsansökningar men som ändå inte lämnat landet”.

4: Antalet invånare med utländsk bakgrund har ökat från 19,4 % år 2005 till 31,1 % 2023. Gunnar Sandelin, Den stora omvandlingen, Karneval Förlag, S. 74. Stockholm. 2024   

Mazigh Kiri Kessai är butiksarbetare. Han är en till Sverige sedan mer än 30 år invandrad berb från Nordafrika och har tidigare intervjuats och skrivit här på sajten.