En av sociologins järnlagar säger att makthavare i allmänhet inte behöver följa de regler som inrättats för att kontrollera makthavare. Jag tror att denna järnlag gäller generellt även om makthavare i olika länder använder olika metoder för att runda regelverket.

Naturmetoden är att folk med makt vid behov helt enkelt struntar i reglerna. En gång mellanlandade jag i Calcutta (Kolkata) för att byta plan till Dacca (Dhaka). En väldig flygbolagstjänsteman i vit amiralsuniform med prydnader i guld och rött förklarade att min reservation inte gällde eftersom planet till Bangladesh var fullt. Då föreslog jag att vi skulle ta en bättre middag tillsammans för att diskutera saken. Plus hundra dollar, sa amiralen och skakade hand. Sedan fick jag bjuda honom på whiskeygroggar hela eftermiddagen för att komma med planet.

I Sverige tillämpas andra seder och bruk (vilket inte ens omnämns i den nyutkomna kulturkanonen; hur ska utlänningar då veta hur det går till att göra affärer här?). Våra dominerande makthavare tillhör inte, som många tror, det globalistiska kapitalet, utan består av ett politikervälde. Detta välde började rota sig på 1930-talet när demokratin införts och en ny klass av professionella ombud, som kallades politiker, inrättade sig för att styra landet. Sedan dess har detta nya samhällsskikt målmedvetet och idogt tagit makten över den ena efter den andra viktiga samhällsfunktionen. I början handlade det mest om de rena välfärdsfunktionerna som skola, vård och omsorg. Industriproduktionen vågade man sig inte på vilket antagligen berodde på att de återstående kapitalisterna hade förskansat sig i produktionsapparaten och gjorde energiskt motstånd mot alla intrångsförsök.

Under de senaste årtiondena har spelet antagit en annan skepnad. Nu handlar det om att politikerväldet beslutsamt och på bred front ska genomföra ett omvandlingsprojekt som i sin djärvhet hade gjort Stalin avundsjuk. Hela produktions- och konsumtionsapparaten ska på kort tid totalreformeras, vilket entusiasterna menar måste ske för att förebygga jordens värmedöd, medan jag snarare tror är ett tecken på politikerväldets ambition om ett slutgiltigt Machtübernahme. Av något skäl som inte är färdigutrett har produktionsapparatens kapitalister och deras ombud på VD-stolarna inte kommit med några övertygande protester. Det kan bero på att de förlorat sin andliga ryggrad eller också på att de bländas av hoppet om ofantliga och ihålliga profiter när de får politikerväldet, som har hur mycket pengar som helst, till partners.

Men se vilka konflikter som uppstår i övergången mellan en tid när politikerna ska hålla sig borta från produktionsapparaten och en era när de och deras pengar tas emot med hedersbetygelser! Exemplet Northvolt är lärorikt. Nu skulle politikerväldet delta i bygget av en ny produktionsapparat och de privata direktörerna kunna bada i statens pengar.

Det fanns emellertid regler från den epok när politikerna skulle hålla sig borta från produktionsapparaten. Enligt dessa regler fick politikerna inte sätta medborgarnas pengar i onoterade utvecklingsprojekt. Därför skapade de fyra AP-fonderna ett gemensamt ägt bolag som i sin tur ägde ett kommanditbolag genom vilken finansieringen av Northvolt skulle ske (se bilden). Även detta var förstås förbjudet. Reglerna sa att AP-fondsfolk som bemannade dotterbolagens styrelser själva inte fick bestämma om detta slags satsningar. Sådana beslut fick bara fattas av oberoende experter. Denna ytterligare regel har tills vidare rundats på ett annat och särskilt svenskt sätt, nämligen genom att ärendet skickats till en utredning. Där kommer ärendet troligen att avlida eftersom pengarna i alla fall är förintade.

På det viset tillförde politikerna Northvolt 5,8 miljarder kronor. Det var visserligen olagligt men kom ihåg vad jag säger om att sociologins järnlagar – till exempel att makthavare vill göra som de vill – är starkare än de regler som instiftas för att kontrollera makthavarna.

Om man inrättar en kontroll måste man därför samtidigt skapa en metod för att runda regelverket. Även detta lärde jag mig när jag arbetade i Indien. Där visade sig att i stort sett allt var förbjudet. Men det fanns ett snabbt och effektivt sätt att ta sig fram i alla fall, nämligen att betala en muta.