Sveriges statliga – det vill säga av staten tillsatta och finansierade – kulturkanon presenterades häromveckan. Sedan dess har jag försökt skaffa mig en uppfattning om verket. Vad är syftet? Vad ska man ha det till? (Här har du en lista över de 100 typiskt svenska och därför särskilt uppmärksammade skapelserna.)

När jag själv funderat på vilken nytta eller glädje man skulle kunna ha av en kulturkanon har jag fastnat i att det vore intressant att till sin ledning vid funderingarna kring dagsaktuella spörsmål kunna ta råd av förnuftigt folk ur vår kulturkrets även om de är döda sedan hundratals år. Vi har ändå levt under ungefär samma omständigheter, samma natur, samma klimat, samma språk, troligen ungefär likartade gener, samma ibland fallerande grannsämja och samma lite ljumma inställning till Gud.

Genom att söka sig bakåt i tiden och utåt från sitt avgränsade ämnesområde skulle exempelvis finansministern – och alla vi som i kraft av uppdragsgivare till de ledande politikerna intresserat följer händelserna i regeringens korridorer – kunna få oväntade och uppfriskande perspektiv.

Antag att finansministern inför kommande val har kommit på att hon ska låna åttio miljarder kronor för att dela ut till folket och vinna dess bevåg och bifall. Idén har hon nog hämtat från sin egen kulturkanon där hon säkert återfinner nationalromantiska tavlor som visar exempelvis Gustav Vasas triumfatoriska intåg i Stockholm där han sprätte guldmynt över det jublande folket.

Men är det en bra idé att låna 80 miljarder kronor om man är ekonomichef i en nation i ekonomiskt beknip? Här skulle man gärna få råd från några sekels visaste svenskar.

Det finns inget sådant verk i den nyligen sammansatta kanonlistan men det är inte nödvändigtvis något argument mot skattesänkningar. När jag emellertid söker bland okanoniska historiska tips och maningar till härskare, som behöver åttio miljarder för att den ekonomiska tillväxten varit otillräcklig, finner jag material, som ej funnit plats i det statliga urvalet, till en outtömlig samling potentiellt kanoniska synpunkter.

Jag tänker till exempel på Carl Larssons tavla Midvinterblot där en kung som ej kunnat motverka missväxt förs på en vagn för att offras till gudarna. Bödeln gömmer kniven bakom ryggen. Det kan vara en nyttig varning. Jag tänker också på Runebergs bonde Paavo som vid missväxt åt barkbröd och grävde dubbelt fler diken. Därav kan finansministern lära att det är folkets engagemang, inte tillgång till globalistiska snabblån som fäller avgörandet. Jag påminner mig finansminister Gripenstedt (bilden), som kunde ge vår tids härskare kurage att bekämpa och avveckla monopol och oligopol – Gripenstedt upphävde skråväsendet och införde näringsfrihet (vilket förtjänstfullt omnämns i kanonlistan) – i stället för att centralisera beslutsfattandet och reglera bort friheterna. Eller vad sägs om Geijers Odalbonde som bara bad om att få göra sin plikt och sedan bli lämnad i fred: ”vad rätt är ger jag Gud och kung, och njuter resten fritt”.

Av sådant gammalt folkförnuft, som jag tror är grunden för våra framgångar, finns inte så mycket i kanonsamlingen och jag vet varför. Det beror på att det är näst intill omöjligt – om det så handlar om att skriva naturlyrik – att skriva något neutralt och värderingsfritt. En kulturkanon är oundvikligen laddad med politiska värderingar. Sociologiska järnlagar är sociologiska järnlagar. Endast i unika fall förlorar de sin diktatoriska kraft över händelserna. Det enda tillfälle jag direkt kan minnas att det skett var när den unge och rike festprissen Franciskus i medeltidens Italien fick en kallelse om att ge bort allt han hade för att tjäna de fattiga och till och med att gifta sig med Fru Fattigdom.

Men så blev också Franciskus helgonförklarad. I andra fall gäller sociologins grundlagar. En sådan grundlag är att den makthavare, i vårt fall det härskande politikerväldet, som beställer en hyllning över sig själv, till exempel en lista över allt kulturellt värdefullt som direkt eller indirekt tillkommit genom makthavarens inflytande, också får en sådan hyllning. Därför föredrar finansministern att låna 80 miljarder kronor framför att säga åt medborgarna att jobba mer och sluta räkna med förstärkta bidrag.