Den här artikeln publicerade jag för på pricken tio år sedan. Och nu publicerar jag den igen på samma dag som den statliga kulturkanonutredningen (eller vad man ska kalla den) ska offentliggöras.

Kulturkanonutredningen är inte riktigt säker på vad en kulturkanon är och hur den ska användas. Det är inte jag heller. Men jag tror att den kan bli nyttig om folk använder den för att få äldre tiders perspektiv på aktuella frågor som vi har svårt att förhålla oss till. Mitt favoritexempel sedan lång tid tillbaka är den svenska välfärdsstaten, som inte bara är en rättskaffens och hygglig institution för att hjälpa folk som hamnat snett i tillvaron, utan framför allt en maktapparat som utan att vi tänker på det formar vårt samhälle och varenda norm som vi törs artikulera och följa. Dess grundprincip är att allt vi ogillar ska ställas till rätta genom statliga åtgärder, inte genom individuella initiativ.

Jörgen Hvitfeldt exemplifierar med personer som inte törs lägga på luren när ovälkomna telefonförsäljare hör av sig: ”Den svenska ’defaultinställningen´ är hur som helst att vi måste förändra lagarna så snart en sådan fråga seglar upp på agendan. Grundpremissen är påfallande ofta att ansvaret för att människor fattar dåliga beslut på något sätt ändå vilar på det offentliga. Och den präglar såväl det offentliga samtalet i bred mening som mediernas utgångspunkter när den här typen av ämnen diskuteras.”

Igår skrev jag att vi inte kommer att få bukt med detta förrän vi tar bort det inledande stadgande i regeringsformen som uttryckligen lägger huvudansvaret för medborgarnas välbefinnande inte på dem själva utan på politikerna.

Men just den här tioåriga krönikan handlar om hur det välfärdsindustriella komplexet uppstod enligt Jan Myrdals tolkning.

Jan Myrdal om det välfärdsindustriella komplexets ursprung

Thomas Gür är den mest belästa person jag känner. Han går jämt omkring med en portfölj som är så full av tjocka luntor – om exempelvis Maya-rikets litteratur under 2 000 år eller janitsjarernas bordsskick – att den inte går att stänga. Men eftersom världens samlade samhällsvetare inte förmår producera efter hans aptit måste han ibland läsa om gamla skrifter. Nu har han gjort det och hittat ett guldkorn som han med varm hand vidarebefordrar till mig:

Den intellektuella vänstern är en mer diffus gruppering. Vi – ty det är vi och inte några ”andra” — har för det mesta befunnit oss utanför eller i utkanterna av vänsterns olika partier. Några av oss har varit organiserade. Men särskilt under senare år har de flesta av oss flutit omkring i en allmän vänster utanför alla organiserade rörelser. Som grupp är vi diffusa men vi har en påtaglig materiell bas. Som mediafolk och universitetsfolk lever vi på kulturinstitutionerna av alla de slag. Vi behärskar stora delar av den offentliga sektorn – särskilt den sociala vårdsektorn. I de flesta av våra länder är en person som inte kan identifieras som allmän och diffus intellektuell vänster inom dessa sektorer en främmande fågel. Det finns en något vag men alldeles obestridlig ”consensus” av ”vänster”-karaktär bland oss alla. De av oss som är författare är som de andra – blott i högre grad. Vi har en bestämd social roll som talesmän för andra klasser, men ser man närmare efter tycks vi i huvudsak ägna oss åt att säkra vår egen bas i medierna, i de sociala välfärdsorganen, på universiteten osv. Det förklarar också hur det kan komma sig att vi producerar ideologier som utpekar trasproletariatet och utkantsgrupper (småtjuvar, narkotikamissbrukare osv) som de verkligt revolutionära grupperna. 

Citatet kommer från en bok av Jan Myrdal, Dussinet fullt. Skriftställning 12, som publicerades redan 1982. Jan Myrdal må ha tossiga idéer, men han är en skarp tänkare och en stor intellektuell och framför allt är han konsekvent och ärlig. Vad han här beskriver är en sak som jag funderat över, nämligen hur det välfärdsindustriella komplexet uppstod och varifrån det fick sin oerhörda ideologiska kraft.

Bilden framträder av en grupp allmänna vänsterintellektuella som simmar runt i tillvaron och letar efter något stabilt att fästa sig vid, ungefär som ostronyngel som driver omkring på jakt efter något hårt underlag som kan ge dem möjligheter att utveckla sin potential. Så finner de den offentliga sektorn, ”särskilt den sociala vårdsektorn”.

A match made in heaven, två samhälleliga företeelser som kan dra nytta av och berika varandra. Notera särskilt två av Jan Myrdals observationer.

För det första att detta konglomerat uppfattar sig som ”talesmän för andra klasser”. Deras agenda är inte att agerar i egen sak, utan att främja andras intressen, andra som är för svaga för att själva argumentera för sin sak. Där sitter talet om den humanitära stormakten som en smäck. Dessa intellektuella är goda. De jobbar för diverse ”utkantsgrupper”, som deras ideologiproducenter vill framställa som särskilt värdiga.

För det andra att intresset inte ljuger, vilket Jan Myrdal aldrig slutar påpeka. ”Ser man närmare efter tycks vi i huvudsak ägna oss åt att säkra vår egen bas.” Så är det. Det blir försörjning av denna ruljangs. Ett särintresse styr Sverige.

Tack, Jan Myrdal (och Thomas Gür).