I mer än tio års tid – och därför till leda, kanske du inflikar – har jag utan särskilt mycket framgång utvecklat min samhällsteori om att Sverige sedan 51 år styrs i enlighet med ett världshistoriskt nytt styrelseskick som inte ens de gamla grekerna kunde föreställa sig. Denna samhällsordning, för vilken demokratin agerat barnmorska, kallar jag politikerväldet. Huvudintressenterna i detta statsskick är de härskande politikerna, byråkraterna i den apparat som administrerar samhällsskicket, samt systemets klienter, vilka i högtidliga sammanhang framhålls som systemets legitimerande raison d´être, således välfärdsmottagarna.

Att jag utan att darra på manschetten törs uttala mig så pass exakt om när Sverige formellt övergick till denna nya ordning beror på att politikerväldet, när det kände sig moget, vilket var år 1974, formulerade en ny regeringsform. En regeringsform är ett slags instruktionsbok över hur landet ska styras. Större politiska förändringar brukar sammanfalla med att nya regeringsformer presenteras, där den nya ordningen och dess avsikter beskrivs. I första kapitlets andra paragraf redogörs för den nya ordningens syfte:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Hur allt detta har gått till har jag i hundratals, eller i varje fall tjogtals, artiklar genom åren beskrivit. Men något särskilt genomslag för min sociologiska innovation har det inte blivit. Det kan bero på att jag saknat Platons formuleringskraft så att folk helt enkelt inte har begripit mina teser. Det kan även hänga ihop med att skattebetalarna, som ska betala för det djärva projektet, i längden inte tilltalas av tanken att deras huvuduppgift i tillvaron, enligt första kapitlet andra paragrafen, är att finansiera klientkollektivets välbefinnande. Det kan förstås också bero på att jag tänkt fel.

Men kan jag ha tänkt fel? Kan det vara så att det politikerstyrda välfärdsindustriella komplexet bättre kan förklaras på något annat sätt än genom hänvisning till intressena hos de inblandade parterna, alltså de ledande politikerna, välfärdsadministratörerna och klienterna själva?

Med hjälp av den artificiella intelligensen i hans inkarnation som ChatGPT har jag kommit på hur frågan ska kunna ges ett mer precist svar än någonsin tidigare. Förut har jag lite hantverksmässigt gjort en lista över politiskt korrekta uppfattningar eller woke-uppfattningar för att försöka bedöma om idéerna gynnade eller missgynnade välfärdsapparatens systemintressenter. Men som vetenskaplig undersökningsmetod var detta förfaringssätt långt ifrån optimalt eftersom det var för lätt för mig själv att sålla fram just woke-memer som tycktes bekräfta min tes. Det var där ChatGPT kunde hjälpa mig vid idésorteringen utan att behöva anklagas för forskningsfusk. Jag gav honom helt enkelt följande uppdrag: ”Gör en lista över alla idéer som är woke eller politiskt korrekta”.

Svaret kom pedagogiskt uppdelat i sju punkter:

Här är en översiktlig lista över vanliga teman och idéer som ofta betraktas som woke eller politiskt korrekta:

1. Jämlikhet och antidiskriminering

• Alla människor ska behandlas lika oavsett kön, etnicitet, religion, sexualitet eller funktionsvariation.
• Aktivt motarbeta rasism, sexism, homofobi, transfobi och andra former av diskriminering.
• Positiv särbehandling (affirmative action) för att kompensera för historiska orättvisor.

2. Kön och sexualitet

• Erkännande av fler kön än bara man och kvinna (icke-binära, genderfluid, etc.).
• Rätt att välja pronomen och att dessa respekteras.
• Transpersoners rätt att byta juridiskt kön och få tillgång till könsbekräftande vård.
• Normalisering av olika sexuella läggningar (HBTQ+-rättigheter).

3. Representation och inkludering

• Ökad representation av minoriteter inom media, film, arbetsliv och politik.
• Inkluderande språk (t.ex. könsneutrala uttryck).
• Trigger warnings och safe spaces för att minska risken för psykisk skada.

4. Antirasism och kultur

• Erkännande av systemisk rasism och behovet av strukturell förändring.
• Kritisk syn på kulturell appropriering (t.ex. att använda element från en annan kultur utan respekt).
• Avkolonisering av utbildning och institutioner (t.ex. att lyfta icke-västerländska perspektiv i skolor).

5. Social rättvisa

• Rättvisa löner och åtgärder mot löneskillnader baserat på kön och etnicitet.
• Klimaträttvisa: miljöfrågor kopplas ihop med sociala orättvisor (t.ex. hur klimatförändringar drabbar fattiga mer).
• Tillgänglighet för personer med funktionsvariationer i alla delar av samhället.

6. Språk och uttryck

• Undvika ord och uttryck som kan upplevas som stötande eller exkluderande.
• Byta ut historiskt laddade ord (t.ex. rensa bort rasistiska uttryck ur böcker).
• Användning av begrepp som “hen” eller “de/dem” för könsneutralitet.

7. Kroppspositivism och normkritik

• Acceptans av olika kroppstyper och motstånd mot skönhetsideal.
• Kritik av normer kring könsroller, klädval, och traditionella familjestrukturer.

Här fick jag bevis, så att det räckte och blev över, för min tes. Det gemensamma för alla woke-idéer är att ingen av dem kan överleva utan särskilda offentliga insatser. Hur mycket forskning, nya professurer, noggranna utredningar och myndigheter behövs det inte om det ska bli samhälleligt vedertaget att ungdomar ska få byta kön på skattebetalarnas bekostnad? Hur många nya myndigheter och nya läroplaner krävs det inte om man ska göra upp med traditionella familjestrukturer)? Hur jobbigt, för att inte säga omöjligt, blir det inte att avkolonisera universiteten och införa icke-västerländska perspektiv om finansdepartementet snålade på anslagen? Tänk på alla begåvade och välavlönade människor som driver klimatagendan. Skulle dessa vara lika engagerade utan ett jobb på Naturvårdsverket?

Jag vågar påstå att inga woke-idéer skulle överleva länge utan stöd och finansiering av det offentliga. För det välfärdsindustriella komplexet är woke-agendan ett nödvändigt överlevnadsvillkor. Räcker inte det som förklaring till wokismen och det politiskt korrekta?