När jag hör ordet multikulturalism skyndar jag mig genast till medicinskåpet: Jag tar inte en, utan flera tabletter för att förhindra att huvudvärken bryter ut. Men hos andra, många andra, såsom politiker med sina respektive partiledare i spetsen, utom en, är ordet synonymt med både hänförelse och ett framväxande idylliskt samhälle där Thomas Mores Utopia är enbart en blek kopia. Tar vi dessa multikulturalister på orden innebär det att Sverige går en framtid till mötes där ett aldrig skådat välstånd, samförstånd och harmoni kommer att råda. Tar vi dem på orden så innebär det att följande imaginära scen blir inget annat än en sann verklig vardag:

”Någonstans i ett somrigt Sverige på ett kvarterstorg sitter på en uteservering den kopiöst snusande hijabklädda Salima tillsammans med öldrickande och shortsklädda Sven. De diskuterar hur mycket Strindberg, Yeats, Balzac och andra författare blev påverkade av Emanuel Swedenborgs (1688–1772) teologiska skrifter; sedan följer ett frågetecken som de nybekanta Sven och Salima försöker på var sin sida att räta ut, nämligen det om ifall matematikern, poeten, vinälskaren (*) och persern Omar Khayyam (1048-1131) var anhängare av zoroastrismen eller islam. Salima och Sven är inte ense om vad Khayyams verkliga tro var, men vad gör det i ett samhälle som är genomsyrat av fruktbara intellektuella skiljaktigheter, utan minsta tabu eller censur. Diskussionen skulle ha fortsatt om inte Salima har lovat att som brukligt gå och handla till sina gamla grannar, det homosexuella paret Dimitri och Omar. Hon kommer senare tillbaka.

Vid bordet bredvid firar onkologen Joseph, tillsammans med sina svenska kollegor, sin vetenskapliga seger över all slags cancer. Den ännu inte publicerade segern skulle ha varit omöjlig utan Josephs lärdomar i animistiska traditioner från sitt hemland Zambia. Till forskargruppen ansluter sig algeriern Mabrouk. Han blev kvarterets rikskändis sedan alla medier porträtterade honom som tågens punktlighetbekymmers problemlösare, tack vare sin inspiration från koranen. Om exakt hur han gick till väga är förstås en välbevarad hemlighet hos Trafikverket. Hela gänget åtnjuter en biff à la Lindström, skålar med alkoholhaltiga och -fria drycker för framgångarna. Framgångar som givetvis kommer erövra världen, rädda liv, få alla länders järnvägstrafik att gå som tåget och naturligtvis inbringa stora inkomster till Sverige.

I väntan på Salima, kontemplerar Sven det ljuva livet som sjuder på det färggranna torget med lekande barn och konverserande vuxna i små grupper som för civiliserade och civiliserande samtal på olika språk; samtal tryfferade med anekdoter och glada skratt.

Detta torgs ljuva liv är nu legio i varenda vrå av Sverige. Ett multikulturellt Sverige där det mer än någonsin flödar av mjölk och honung: arbetslösheten är obefintlig; i jordbruket är syrier, irakier och somalier aktiva; fabrikerna tuffar på; kulturlivet frodas överallt; hela poliskåren kan inrymmas i ett enda tåg; två fängelser, ett för män och ett annat för kvinnor, täcker kriminalvårdens alla behov; ofrivillig ensamhet och all slags nöd är enkom ord i böckerna; och eventuella grubblerier om livets mening har alla fått besvarade; osv, osv.”

Allt detta och ännu mer är möjligt tack vare en enda ism: multikulturalismen! I en fantasivärld.

För, nej, Salima kommer inte tillbaka! Och, nej, Sven skulle inte frivilligt ens ha klarat en kvart tillsammans med henne, även om de delade samma portkod. Därför att deras kulturella referensramar är antipodiska. I den verkliga världen har hon aldrig existerat eller kommer att existera – hon finns endast i multikulturalisternas hjärnor. En verklig genomsnittlig Salima sitter varken med öldrickande män eller är intresserad av Swedenborg, Strindberg eller ens att doppa en tå i det svenska kulturhavet. Hon bor i Sverige av ekonomiska skäl men hon lever inte här. Vi har sett hur en verklig Salima visar sin kärlek och tacksamhet till landet som tog emot henne samt landets institutioner och representanter, som häromsistens utanför Riksdagen. Det enda som intresserar henne, medvetet eller omedvetet, är att ingå som bonde på den islamistiska expansiva schackbrädan. Trots att Salima och hennes medsystrar är banerförare för en arkaisk ideologi lyfts de alltmer upp av myndighetsrepresentanter, medie- och reklammakare. Hijab och islam skall minsann normaliseras…och inhemsk kultur förlöjligas och/eller förstöras.

Visst kan afrikaner som Joseph och Mabrouk, om de är flitiga och västerländskt lärda, åstadkomma vetenskapliga och tekniska landvinningar; men inte på basis av humbug eller religion.

Ingen kultur är genombra eller genomdålig men kulturer är ju inte lika mycket värda, oavsett vad relativisterna basunerar ut. En liten kultur, som den svenska, ur vilken exempelvis tusenåriga Överhogdalsbonaderna, celsiusskalan, Röda rummet, Det sjunde inseglet, JAS-plan, Bluetooth, och Swish är sprungna kan bara vara överlägsen många andra, även numerärt stora kulturer. Likaså, en kultur som sätter kardinaldygder såsom jämställdhet mellan könen, föräldraansvar, laglydighet, ärlighet, hederlighet, tillit, ömsesidig respekt, arbetsamhet, sparsamhet, vänlighet, kreativitet, förutsägbarhet, kunskapstörst, noggrannhet, punktlighet, självbehärskning, sekularism och ansvarstagande högt kan icke likställas med exempelvis hederskulturer och de som tvingar sina individers liv att kretsa runt en enda bok allena eller kulturer där orden ungefärlighet och noggrannhet är lika mycket värda och förslagenhet är likställt med intelligens.

Därför är det lätt att hävda att de svenska oikofoba och xenofila, som bekant de som förkastar sin egen kultur eller fördrar andras, är inget annat än fåvitska och perversa. Lekandes godhetsapostlar har de förvrängt det goda till det onda och vise versa. De bär i sig en skymf både mot dåtid och framtid. Bara för att de i nutid får åtnjuta sin sushi, hummus, Shwarma eller Mango chicken masala är de inte bara beredda att rata husmanskosten (för övrigt undertecknads preferens) utan även att kasta hela svenskheten överbord till förmån för multikulturalismen, som de vill sprida (med tvång?) till svenska folket med maträtter som lockbete; men resten av denna mångfaldiga ism gömmer de under bordet.

Till dessa människor som tänker med smaklökarna ska vi skicka några ord av svenskhetsförsvararen och invandrade Uppsalaprofessorn, Johannes Schefferus (1621–1679) som på sin tid sa: ”Det är ett gammalt misstag hos människorna att bara framhålla och hedra det utländska. Vi uppskattar det grekiska, romerska, franska och italienska, men det som skapas hemma trampar vi under fötterna.”

I samma anda deklamerade Carl Jonas Love Almqvist under december 1838, i Svenska fattigdomens betydelse, stolt: ”Samma årstid, som bjuder sydeuropén att sitta vid sitt vin, trevligt pokulerande eller ivrigt samspråkande med fränder och gäster om allt vad nyttigt och artigt finns; samma årstid bjuder svensken att åka kälke, gå på skridskor, hugga ved eller sova. […] Men efter det en gång blev vår lott i världen att åka kälke, så låt oss göra det. När en glad flicka sitter på och en gosse på skridskor drar, då går det i ett huj. Det tycker jag om, och låt vara att jag skryter litet med Norden.” (**)

Då var det de komplexfyllda elementen inom överheten som löjeväckande nog hade sina blickar riktade mot andra marker medan de negligerade den bördiga jord som de stod på. Folket däremot levde, och lever, sin svenskhet utan krumbukter. En svenskhet, öppen som den är, innehållande naturligtvis inte bara egna ingredienser utan även sådana från framför allt närstående kulturer, men både receptet och mixningen av allt detta är exklusivt svenskt.

Idag är läget ofantligt mycket värre: de komplexfyllda elementen har blivit fler och massinvandringens yttringar från fjärran tektoniska kulturella plattor kolliderar dagligen med de inhemska. Ändå ignorerar dessa multikulturalistiska Don Quijoter de ständiga skakningar som nu länge har drabbat samhället. Har de tappat markkontakt? Vilket Sverige vill de lämna vidare till sina barn?

Vi kan lätt likna dessa Don Quijoter med Fröken Julie, vars hybris, kombinerad med skörhet och naivitet, ledde henne till självmord. Ett multikulturellt Sverige kommer i bästa fall att likna ett mer eller mindre trasigt lapptäcke och i det sämsta leda till landets självutplåning. Åtminstone som vi känner det idag. Är Don Quijoterna medvetna om det? Vi däremot är övertygade om att Sveriges fortlevnad är avhängig dess svenskhet och inget annat, som vi har elementärt försökt skissera i en annan, eventuellt bekant, krönika.

____________

(*) Smakprov:

Vin dricker jag, min levnads krus blir många,
mitt stoft blir mättat under blunden långa;
och om en vinets broder sökt min grav,
blir han berusad av min askas ånga!

Rubáiját (översättning från originalet av Akbar Golrang och Sven Christer Swahn) Berättarförlaget.1994. Dikt 59.

(**) C J L Almqvist, ”Svenska fattigdomens betydelse”, Gidlunds förlag, 1989. S. 85

Mazigh Kiri Kessai är butiksarbetare. Han är en till Sverige för mer än 35 år sedan invandrad berb från Nordafrika och har tidigare intervjuats och skrivit här på sajten.