Födelsedagarna duggar tätt i min familj så här års – idag den 9 augusti skulle min mor ha fyllt 97 år om hon hade levt. Men hon dog 2012, 84 år gammal, och lämnade familjen i stor sorg och saknad som kärleksfulla mödrar gör.

Min mammas födelsedag brukade alltid firas med kräftor. Det passade ju perfekt så nära inpå den festliga kräftpremiären och det var tradition i både mammas och pappas barndomshem – och i deras föräldrars. Numera får vi dock lära oss att svenskarna inte åt kräftor före nationalromantikens intåg i slutet av 1800-talet. Ett led i att förvanska vår historia och förminska vår kultur och våra traditioner för att göra oss mer lättmanipulerade när klåfingriga politiker prompt vill få oss att acceptera kulturfenomen som inte hör hemma här.

Strukturell grooming, helt enkelt

Jag behöver inte gå in på vilka kulturfenomen vi ska groomas att omfamna, det vet ni redan. Hijab på småflickor, hedersmord, religiös fanatism, ingrodd ojämlikhet – listan kan göras lång. Sverige har, på kort tid, förvandlats till oigenkännlighet och makthavarna använder sig av alla redskap de kan för att manipulera oss att tro att vi bara inbillar oss att det funnits ett annat Sverige.

Denna strukturella grooming attackerar oss från alla håll – från politiker, mediehus, statliga myndigheter och näringslivet – allt för att vi inte ska föra oväsen när våra liv förändras, förminskas och i många fall förstörs. Öppna gränser, tolkar på livstid, en sjukvård där personalen hellre vill vårda utländska patienter än de patienter som betalar deras löner, en äldreomsorg där våldtäkter, stölder, medicinsk felbehandling och ren vanvård blivit vardag för de människor som en gång byggde Sverige.

Vi förväntas vara tysta. Ofta är vi det också därför att vi vet att våra liv kan förstöras i ett enda slag om vi säger fel sak. Då blir det utfrysning, svartmålning och i förlängningen yrkesförbud för vem vill anställa någon som har fel åsikter? Såna personer är ju ett hot mot demokratin!

Så vad har kräftor med det här att göra då? En hel del faktiskt eftersom det är en sån där tradition som svenskarna ogärna ruckar på, trots det ständiga gnället från människor som känner sig kränkta när vi njuter av det röda guldet. De gnisslar tänder över att de – ännu – inte lyckats få oss att tro att kräftsörplandet egentligen kom hit först 2015 med flyktingvågen från Syrien och Afghanistan.

Jonas Engman på Nordiska museet gör sitt bästa för att slå ner på kräfttraditionen som ”exkluderande” och ”oroande”. Och det är inte att undra på, han jobbar ju på en statlig institution och statliga institutioner har, åtminstone numera, som främsta uppgift att slå sönder det svenska kulturarvet och ersätta det med ett sammelsurium av hela världens kulturer. Om det har jag skrivit rätt många gånger här på DGS, bland annat här, där jag också belägger att han faktiskt ljuger om kräftornas roll i det gamla Sverige.

Den som har lust att läsa andra kräftbetonade texter kan helt enkelt ta en titt här, här finns alla de DGS-texter som berör kräftans tid på ett eller annat sätt.

Själv blir jag mer och mer förtjust i kräftor för varje år, dels för att det stärker mina band till tidigare generationer, dels på grund av att det är en tradition som sticker så i ögonen på den strukturella grooming-polisen. I år har vi därför planerat ett antal kräftskivor i familjens och goda vänners lag. Och det är extra gott att sörpla när man vet att det retar gallfeber på de pk-marinerade historierevisionisterna.

Bild: Traditionell svensk kräftskiva (skribentens foto)