Det påstås att de gamla grekerna var ovilliga till läsning eftersom det kunde leda till att man blev förledd. Risken var alltså, som jag fattat de eftertänksamma grekernas mening, att en läsare på ett möjligen fördärvligt sätt skulle förföras av en författares åsikter och att folk därför bör passa sig för att läsa. Ska man prompt läsa, eller på annat sätt inhämta andras uppfattningar, så ska det vara med förnuft.

När jag först blev uppmärksammad på denna antika tes kunde jag bara skratta eftersom den så påtagligt gick stick i stäv med vårt samhälles grundläggande föreställning om att bildning, det vill säga att ett frossande, visserligen selektivt frossande, men frossande likafullt, i andras nedskrivna åsikter är vår väg till framgång. Den som efter ett antal år på universitet förkunnade att han fått tips av Sokrates att inte studera så mycket utan i stället försöka tänka själv skulle knappt få ut sin fil. kand.

Men ju mer jag studerade, vilket i mitt fall ofta betydde att läsa olika tänkares texter och fylla marginalerna med giftiga eller uppskattande kommentarer, desto mer förståelse fick jag för Sokrates, eller om det var Platons, uppfattning. Och allt eftersom jag på bredare front konfronterades med livet växte min allmänna motståndsvilja inför det mesta av det som jag inhämtade från andra. Så småningom blev jag varse att det fanns ett ord för denna livsinställning. Det hette skepsis. Men att skepsis skulle betyda att man ifrågasatte i stort sett allt, även sina egna övertygelser, det var jag mycket länge alltför ängsligt trygghetsorienterad för att acceptera. Det vore som att ge sig ut på stormigt hav i ranglig skuta.

För övrigt märkte jag att allting som ligger i häradet ”skepsis” har den motsägelsefulla och därför svårhanterliga egenskapen att det i teorin hyllas men i praktiken motarbetas. Om jag exempelvis i Platons anda undrar om det där med klimatförändringar verkligen är något att bekymra sig över så blir jag kanske inte bränd på bål som Giordano Bruno, en annan skeptiker, men definitivt illa sedd i kafferummet på jobbet och troligen tilldelad en framskjuten plats bland dem som ska sparkas när konjunkturen viker.

Skälet till att samhället i verkligheten inte gillar skepsis – om vi antar att det faktiskt inte gör det – är att nästan alla människor redan har en uppfattning som de med viss ansträngning och till avsevärda kostnader för skattebetalarna inhämtat på universitet eller motsvarande. På det viset har de blivit regelrätta tandläkare, jurister, miljöexperter och socialarbetare. Vare sig de har förstått något av det de lärt sig så har de tillägnat sig en yrkespraxis full med betraktelsesätt, moraliska överväganden och praktiska tumregler som de absolut inte vill ifrågasätta eftersom allt sådant är basen för deras existens och därmed självrespekt.

Enter Trump (som det kan stå i scenanvisningarna till engelska dramer). Därmed kastas all ordning över ända ty Trump tycks inte ha några fasta uppfattningar. Som han vill ha det tycker han och om det inte fungerar så tycker han något annat. På honom passar nästan de ord med vilka Marx beskrev kapitalismens hänsynslöst omvälvande kraft: Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna tvingas slutligen att med nyktra ögon betrakta sin livsställning, sina ömsesidiga förhållanden.

Det är ännu för tidigt att avgöra om Trump kommer att lyckas med några av sina projekt. Till de militära och säkerhetspolitiska experternas misshag tycks den åtminstone tillfälliga utslagningen av Irans kärnvapenprojekt ha varit en stor framgång. Musks Doge-projekt, som avslutades nästan innan det hunnit påbörjas, har möjligen fått det goda resultatet att en allvarligt menad offentlig åtstramning nu på riktigt är tänkbart. Den fasa som väcktes i den internationella kåren av fackekonomer inför Trumps tullar tycks tills vidare ha kommit på skam. Å andra sidan har presidenten enligt sitt grundkoncept ändrat sig flera gånger. Vid kontroller visar det sig saknas underliggande överenskommelser om tullar mellan USA och andra länder. Det kan troligen gå hur som helst

Jag kan inte se att Trump har någon plan annat än möjligtvis att rubba alla tänkbara eliters cirklar. Det gör att ledande grupper ogillar honom och fler blir det i takt med att han retar nya intressen. Vad vi inte har en aning om, i varje fall inte jag, är hur cirklarna kommer att lägga sig när Trump är klar med sitt förflyktigande av allt som är fast och sitt profanerande av allt som är heligt. Det kan ju gå bra utan någon särskild ordning. Trots allt har det gått bra tidigare, se på västerlandets helt oorganiserade och trevande utveckling sedan några hundra år tillbaka. Jag kan vara benägen att tro att vår sönderfallande kulturs dilemma beror på att vi högmodigt under det senaste seklet trott att vi med vårt förnuft skulle kunna styra samhällena bättre än den osynlige och obegriplige Världsande som tidigare härskat.

Trump kanske är som hinduismens Shiva, förstörelsens och återställandets gud. Fast Fan tro´t.