I serien Nyläsning av tio år gamla texter hittade jag en utmärkt artikel från augusti 2015 som gör mig allvarligt besvärad. Det handlar om ett linjetal av premiärminister Cameron. Han säger alla de rätta sakerna om hur kampen mot de svåra samhällsproblem som fortfarande, tio år senare, härjar oss minst lika svårt – brottslighet, jihadism, islamiskt våld, okontrollerad invandring etc – bör bedrivas. Vi måste tro på traditionella västerländska värderingar, universiteten måste stå upp mot extremismen, vi måste få stopp på ondskans medlöpare som försvararar könsstympningar av flickor, vi måste sluta oroa oss för att kränka något när vi försvara vårt sätt att tänka och så vidare.

Men allt det kloka som Cameron sa har ju inte hjälpt. Storbritannien är, vad jag kan förstå, i sämre skick än kanske någonsin. Beror det på att engelsmännen inte brydde sig om hans förmaningar eller på att hans politiska lösningar var feltänkta?

Det tål att tänka på eftersom Storbritanniens problem inte bara är Storbritanniens utan även våra. Om någon svensk politiker hade framfört ett linjetal likt Camerons hade effekterna troligen blivit desamma, således i stort sett obefintliga.

Om beslutsamheten i våra ljusaste ögonblick inte räcker för att det ska bli någon förbättring ens på tio års sikt så är det något avgörande som fattas. Jag tror att det som fattas är mer våld, till exempel att skolan får rätt att relegera elever som skolkar och stör ordningen. Det skulle bli en revolution ty det skulle förutsätta en annan människosyn än politikerväldets nuvarande.

Den brittiske statsministern David Cameron la nyligen fram en strategi mot islamismen. Jag blev nyfiken och läste hans tal. Sedan lutade jag mig tillbaka och tänkte jäklar, om jag hört en svensk statsminister säga något liknande så skulle ett hopp om Sveriges framtid kanske börja spira.

Camerons huvudpoäng är att extremismen ska bekämpas genom att Storbritannien bejakar och litar till sina traditionella värden: ”Countering the extremist ideology by standing up and promoting our shared British values”.  Det var så Storbritannien mötte Hitler, säger han, det var så kommunismen besegrades. ”Time and again we have stood up to aggression and tyranny. We have refused to compromise on our values or to give up our way of life. And we shall do so again.”

Han säger de facto att brittiska värden – alltså västerländska värden eftersom det mesta kommer från den anglosaxiska världen – är bättre än andra kulturers och att vi i västerlandet måste stå upp för dem om vi ska kunna nedgöra ondskefulla läror som exempelvis islamismen.

Hur ska kampen då gå till? Cameron har massor med idéer. Polisen måste skärpa sig och inte bara ”stå vid sidan när brotten inträffar”, universiteten måste stå upp mot extremismen, it-bolag måste lämna ifrån sig information, segregeringen i skolorna måste tacklas, liberala muslimer måste ges en röst i media och så vidare.

Men det viktigaste, verkar det, är att få stopp på ondskans medlöpare, alla dem som av någon sorts förvriden politisk känslighet vänder bort blicken från och ursäktar extremistiska tankar och beteenden eller till och med ger extremisterna plattformar och pengar. Han angriper till exempel National Union of Students, som har ”allierat sig med en organisation… som kallat Jihadi John en ’fin ung man’ [Jihadi John är den islamistiske engelsman tillhörig IS som på internet kan ses skära huvudet av flera personer] och uppmanat folk att ’stödja jihad’ i Irak och Afganistan”.

Man måste förstå, säger Cameron, att islamismen är en ond ideologi som kan locka unga muslimer som inte känner sig hemma i det brittiska samfundet. Förklaringen är inte ”historiska orättvisor och krig i närtid”, ej heller ”fattigdom och elände… När folk säger att det handlar om att förtryckta muslimer vill ha hämnd på västerlandet så låt oss påminna dem att från Kosovo till Somalia så har länder som Storbritannien gripit in för att rädda muslimer från massakrer – det är grupper som IS, Al-Qaida och Boko Haram som mördar muslimer”.

”Alltför ofta har vi saknat modet att genomdriva våra värden av rädsla för att kränka någon. Ett exempel är vår tidigare oförmåga att bekämpa tvångsäktenskapets plågor. Samma sak med den brutala könsstympningen av flickor. Det  gör mig illamående att betänka att det förra året rapporterades 4 000 könsstympningar av flickor i vårt land… Betänk vad denna passiva tolerans säger till unga brittiska muslimska flickor. Vi kan inte förvänta oss att de förstår våra värdens styrka och kraft att befria om vi inte försvarar dessa värden… Därför har vi gett myndigheterna rätt att ta passen från föräldrar som misstänks vilja resa utomlands för att könsstympa sina döttrar… Det finns andra exempel på att denna passiva tolerans av seder som går helt på tvärs mot våra värden… Som domaren sa i ett mål angående häxeri är myndigheterna ofta rädda att beivra brott av rädsla för att bli anklagade för rasism. Det här måste sluta. Alla – regeringen, lokala myndigheter, polisen, skolorna, var och en av oss – måste stå upp för våra värden över hela linjen.”

Han sa mycket annat också. Det är värt att läsa talet. Jag hyser inte så mycket hopp om att en svensk statsminister skulle säga något liknande. Kanske kan svenska politiker förmås sluta ge pengar till islamistiska organisationer. Och om Mona Sahlin fick lämna uppdraget att samordna mot våldsbejakande extremism skulle nog en hel del vara vunnet.