Om man struntar i några av vår tids fundamentala trossatser om människans natur så begriper man världen mycket bättre. Samtidigt riskerar man att bli illa tåld av den majoritet som gillar dessa fundamentala trossatser. Jag kan ge två exempel.

Förr i tiden, när jag ägnade mig åt att hålla föredrag för olika församlingar, framförde jag ibland följande tes: I valet mellan att försörja sig av eget och av andras arbete så väljer nästan alla att leva av andras insatser. Det väckte alltid ont blod eftersom folk tror på välfärdsstaten och inte vill höra att den inte skulle behövas om folk hade valt att försörja sig av eget arbete. Jag sa att det i alla kända samhällen i historien hade bildats en överklass som på ett eller annat sätt lever på det arbetande folkets axlar. Strävan att försörja sig av andras arbete är medfödd.

Då brukade någon provocerad människa ilsket fråga mig om jag själv skulle föredra att bli försörjd av skattebetalarna. Meningen var att jag skulle skämmas för min vedervärdiga människosyn. Absolut, svarade jag, problemet är bara att statens erbjudande är för snålt. Hade det handlat om hundratusen arbetsfria kronor i månaden så hade jag alla gånger ställt mig först i kön.

Men många andra följer det gamla talesättet att statens kaka är liten men säker och ansluter sig till de övriga bidragstagarna. Så kan de ägna sig åt vad italienarna kallar il dolce far niente, den ljuva sysslolösheten. Men de flesta som kan väljer i stället den behagliga mellanform som erbjuds genom anställning i den offentliga byråkratin. Den existensformen betalar sig bättre än ett liv på bidrag, men knaprar å andra sidan på den anställdes fria tid.

Det andra exemplet på hur vi förvirras av våra grundföreställningar gäller den nu för tiden över hela världen, utom i Afrika, observerade minskningen av nativiteten. Om det fortsätter så här kommer ett folk som sydkoreanerna att upphöra inom några generationer. Underbefolkning hotar. Samhällets skarpaste tänkare lägger pannorna i djupa veck men kan inte förstå hur det kunnat bli på det här viset.

Egentligen är det självklart. För det första är framfödandet, skötseln och uppfostran av barn ingen behaglig syssla utom ifall barnen kortvarigt av barnsköterskor förevisas för föräldrarna när de är tvättade och ätna och strax ska somna. Om föräldrarna kan välja, som exempelvis den viktorianska engelska överklassen, föredrar de ett sådant mönster. Senare skickar de bort barnen på internatskolor så att någon annan tar hand om dem. Svenska förskolor, som tidigare mer rättframt kallades dagis, är ett lamt försök att minska föräldrarnas vårdplikt.

Att det över huvud taget blir några barn beror inte på att karlarna vill ha någon avkomma. Det beror på att de av sina drifter tvingar sig på kvinnorna eller på att kvinnorna genom frivillig, självvald, seriell graviditet infogar sig i den underställda roll som samhället erbjudit dem. På så vis har de också blivit försörjda genom att binda sig till en karl.

Så har det rullat på genom historien fram till dess att världens produktivkrafter till följd av den industriella revolutionen skapade tidigare oanade ekonomiska överskott. Nu kunde kvinnorna, med lite kämpaglöd, skapa sig en ny roll i samhället. Jag frågade ChatGPT vad sambandet var mellan industrialiseringen och kvinnofrigörelsen. Han svarade:

Industrialiseringen var inte den enda orsaken till kvinnofrigörelsen, men den skapade förutsättningarna för att den skulle kunna växa fram. Genom att kvinnor fick arbete, utbildning och möjlighet att delta i samhällslivet ökade deras krav på jämlikhet och självbestämmande.

Kvinnornas nya krav på jämlikhet innebar att de ville dela männens privilegierade tillvaro vilket bland annat, efter några generationers mental anpassning till de nya förutsättningarna, ledde till att de bröt genernas uråldriga mandat att skaffa många barn. Genom deras nya självbestämmande kunde de också själva besluta att skjuta på mammadebuten, eller helt inställa den, samt att med hjälp av p-piller kraftfullt ransonera antalet avkomma.

Detta är en storartad metamorfos vars konsekvenser syns överallt, till exempel på Stockholms gator där av feministerna hjärntvättade män kör runt med barnvagnar och låtsas gilla sysslan, samt i den numera kanske världshotande befolkningsminskningen. Jag tror alltså att de flesta, och kvinnorna i ökande utsträckning, menar att ett liv på kontor är överlägset ett liv som mamma och att, när valmöjligheter inställer sig, de betackar sig för det traditionella kvinnogörat med risk för att mänskligheten upphör.