Det visar sig att det sedan tjugo år tillbaka utdelas vad arrangörerna själva nog gärna skulle upphöja till ett nobelpris i kriminologi. Ett stort jippo med prisutdelning uppgående till 1,5 mkr har nyligen avhållits på Münchenbryggeriet i Stockholm. Arrangörer var Brå och Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet. Ett inledande seminarium på en timme hölls under medverkan av de två pristagarna, en vit engelsk dam och en svart amerikansk herre, samt justititieminister Gunnar Strömmer.

En intressant paradox är att alla högt utvecklade länder – snart får vi hitta ett annat uttryck för dessa framför allt västeuropeiska länder ty vi känns inte så särskilt utvecklade längre utan bara förvirrade och osäkra på vad vi vill – verkar mindre kompetenta på att hantera situationer av vilka vi har tusentals års erfarenhet än att lösa moderna utmaningar. Till exempel är vår kultur bättre på att skicka folk till månen än på att skapa goda utbildningsmiljöer i skolan trots att pedagogiken har utvecklats i tusentals år.

Det kanske beror på att de gamla frågorna rör svårbevisade ting – tänk bara på alla knepiga problems moder, nämligen om Gud finns och om han i så fall skapat jorden och kanske hela världsalltet – medan nya lösningar är vetenskapliga och därför inte behöver varken filosofiskt förnuft eller medverkan av obevisbara högre makter. Tror vi.

Även om man, som jag, inte studerat kriminologi så känner man till de stora och grundläggande frågorna, eller rättare sagt den stora och grundläggande frågan i den aktuella debatten. Den debatten har pågått i årtionden mellan två läger. Ett läger vill ha hårdare tag mot brottslingarna med längre straff och strängare behandling. Det finns naturligtvis logik i det. Allmänheten skyddas när inbitna brottslingar sitter inne och obehaget av en fängelsevistelse borde avskräcka folk från ett kriminellt liv. Det andra lägret säger tvärtom: fängelsekunder blir dubbelt benägna för brottslighet när de suttit inne och fått dåliga vanor och därför ska brottslingar inte låsas in utan omhändertas av, som den svarte pristagaren sa, av socialarbetare och högutbildade sociologer medan skjutglada poliser ska hållas borta från klientelet.

Båda pristagarna tillhörde det senare lägret. I stort sett artikulerade de det svenska välfärdsindustriella komplexets uppfattningar om hur brottsligheten ska bekämpas. Om de hade haft några andra uppfattningar skulle det ha varit anmärkningsvärt med tanke på att hela föreställningen arrangerats av välfärdskomplexet, närmare bestämt Brå och Kriminologiska institutionen.

Det enda skorrande ljudet kom från justitieministern. Det var inte så att han sa emot pristagarnas dominerande uppfattningar, för detta verkar han alltför vänlig och samarbetsvillig, men han försökte, som jag tolkade det, införa ett element av självkritik i debatten. Jag tror att han gav uttryck för en ödmjuk osäkerhet som alla borde känna. Vi vet ju faktiskt inte hur det går till att motverka kriminaliteten, sa han. Brottsligheten, framför allt vad gäller ligor i utanförskapsområden, har ökat tre gånger på tio år och vi vet idag inte ett dugg mer än förut hur problemen ska angripas.

Jag tror han sa ungefär samma sak flera gånger men jag märkte inte att pristagarna alls intresserade sig för ministerns försiktiga undran, sannolikt för att de företräder en härskande åsiktsriktning. Folk som representerar samhälleligt dominerande uppfattningar gillar inte ifrågasättanden, ej ens de mest försiktigt formulerade.

Kanske läser jag in för mycket i det sociala spelet i debatten, men det verkade uppenbart att justitieministern har svårt att få genomslag för, eller ens riktigt vågar uttrycka, vad jag misstänker är ett antal ofärdiga men förnuftiga uppfattningar i frågan om kriminaliteten. Problemet för Strömmer påminner om det som hans kollega biståndsminister Benjamin Dousa fått på halsen med anledning av att regeringen, framför allt Dousa själv kanske, inte vill kanalisera svenskt bistånd till Gaza via UNRWA. Dousa har trampat på ömmare tår än Strömmer men det är, tror jag, tår på samma kropp. För mig är det uppenbart att Sverige ska hålla sig på avstånd från UNRWA som är kopplat, om jag inte läst fel, till terroristorganisationen Hamas och vars medarbetare deltog i Hamas stora pogrom i oktober 2023.

I debattens sista sekund samlade sig Strömmer till en avslutande kommentar som kändes som fiskens kippande efter luft. Måste vi inte tala om värderingar?, sa han, värderingar. Det är väl precis det frågan handlar om, tänkte jag. Där kom Strömmer med ett tredje angreppssätt på brottsligheten som i stort sett är oprövat. Socialarbetare, myndighetssamverkan och stränga domare i all ära, men i sista hand kan väl kriminaliteten inte bero på något annat än idéer som de potentiella brottslingarna har i skallen?

Men när man tänker på vad det skulle innebära att inpränta samhällsnyttiga värderingar i kriminella tonåringar så inser man hur omöjligt det skulle vara. Katekes och återinförda husförhör, kanske? Förresten skulle det inte räcka med att omvända buset till ett nytt tänkande, utan det skulle behöva ske även med domarna, socialarbetarna och folk i allmänhet. Den existerande och växande brottsligheten är bara ett symtom på en djupare samhällssjuka som vi alla valt att utsätta oss för.