I SVD-Näringsliv, den 5 februari 2013, kunde man läsa i intervjun med Internationella valutafonden-forskaren Michael Kumhof, att politikers kunskaper om hur pengar skapas är obefintliga och t.o.m. ”icke-existerande”. Om påståendet stämmer och är fortfarande aktuellt är det riktigt illa! Då har vi i så fall politiker i världen som besitter bland annat en ofantlig makt över offentliga utgifter, vissa i mångmiljardklassen, utan kunskap om hur det vi kallar pengar görs i bankerna idag. Kan dessa politikers finansiella okunskap, kombinerat med andra inkompetenser och det nästan uteslutande tänkandet på egen personliga nytta, vara en av källorna till de senaste årens inflation och nästan ständiga stegring av skulder i världen? Mer om dessa två ämnen följer i våra kommande inlägg.

Låt oss i detta, om än rudimentärt, påminna oss med en genomgång om vad konceptet pengar är och hur de skapas. Som alla vet: Innan dagens moderna människa började förfoga över och använda pekuniära innehav i form av huvudsakligen ettor och nollor, har hon genom historien använt sig av stenar, snäckor, ädelmetaller, mynt, sedlar, med mer, som betalmedel för att främja handel, dvs. komma bort från den inte så sällan opraktiska byteshandeln, och underlätta konsumtion för den som har råd.

Lämnar vi stenar, snäckor och dylikt därhän och vänder oss till de nuvarande komplexa samhällena med frågan ”vem har rätt att skapa pengar?”, så träder inte en utan två ”skapare” fram.

Ena skaparen

Många av oss, inklusive undertecknad, har länge trott och hört att en affärsbank är endast en mellanhand mellan sparare och låntagare. Det är förmodligen därför det är en aning mindre känt bland allmänheten, men borde inte vara hos politiker, att ena skaparen av pengar kan samlas under just namnet affärsbank. Den andra skaparen återvänder vi till strax.

Nåväl, när en affärsbank, för att ta ett grovt förenklat exempel, beviljar mig ett lån förvandlas det till en tillgång i bankens balansräkning, och i samma stund till en skuld i samma balansräkning i form av pengar på mitt konto. Nya pengar har följaktligen skapats av banken ur tomma intet och kommer att ingå i det finansiella systemet. Och när samma kreditbelopp har betalats tillbaka till banken minskar därmed mängden bankpengar i systemet med samma summa. Man bruka prata om förstöring av bankaffärspengar när krediter betalas tillbaka.

Som i varje sunt företag måste en banks tillgångar vara lika stora som skulderna, balanserade. Skulderna kan utgöras av summorna på bankkonton men även av de obligationer som är utgivna av banken.

Onödigt förmodligen att påpeka att affärsbankernas möjligheter att ge nya krediter, alltså skapa nya pengar, inte är gränslösa. Begränsningarna sätts av kundernas förmodade solvens samt lagar och regler, såsom under senare år EU:s minimikapitalkrav om 8 %, Finansinspektionens kvartalsvarierande buffertkrav om just nu 3 % samt övriga krav från denna och andra myndigheter, med mer.

”Dessutom kan bankerna inte låna ut mer än vad allmänheten efterfrågar. Själva efterfrågan på lån kan centralbankerna påverka genom att höja eller sänka styrräntan som i sin tur påverkar bankernas utlåningsräntor”, upplyser oss Riksbanken.

Andra skaparen

Och just Riksbanken, likt andra länders respektive centralbanker (och euroområdets ECB), är självfallet den andra skaparen av pengar i Sverige. Utöver exklusiviteten för en centralbank att prägla landets sedlar och mynt, skapar den också digitala centralbankspengar; båda varianterna ingår i det man kallar centralbanksreserver. (1)

Det äldsta förverkligandet av idén om pengar, i en form vi fortfarande idag känner igen, kan åtminstone vad vi vet spåras till Kina med den första välorganiserade bronsmyntningen i Henanprovinsen, från 640 till 550 f. Kr. Nästan samtidigt präglades mynt i koppar, silver och elektrum (silverblandat guld) i kungadömen i Mindre Asien och antikens Grekland. När kung Krösus i Lydien, som bekant ett av regionens kungadömen, just år 550 f. Kr startade sin alstring av guldmynt som betalmedel i riket, visste han inte att han därmed inrättade en historisk anknytning mellan ädelmetallen och begreppet pengar. Pengar vars värde sedan dess och under långa historiska epoker har på ett eller annat sätt varit knutet till guld.

Men när, i vår tid, dollarvärdet i ett fast inlösenpris i guld (35 dollar per 31,1 gram) officiellt övergavs 1971, i samband med USA:s utträde ur det finansiella Bretton Woods-systemet samma år, såg sig andra länder så småningom tvungna att följa efter. Med andra ord att klippa det indirekta sambandet, genom den fasta växelkursen mot amerikanska dollarn, som fanns mellan deras respektive valutor och ädelmetallen. (Sverige anslöt sig till Bretton Woods-systemet 1951, sju år efter dess grundande, med den officiella växelkursen 5,17 kronor per dollar, dvs 5,82 kronor per gram guld.) Systemets fasta växelkurs övergavs i världen, dollarn flöt fritt mot andra valutor och dåvarande EG grundade därför ett monetärt system, till vilket Sverige anslöt sig, för att begränsa fluktuationerna mellan de flesta västeuropeiska valutorna (se valutaormen). Allt detta utan någon ädelmetalls inblandning. Det går idag inte, som förr, att lösa in sedlar i centralbanken mot guld eller silver. Riksbankens 126 ton guld (övervägande en kvarleva från förr) som är förvarade, av säkerhetsskäl, på olika ställen i världen, är en tillgång, likt valutareserven, som ett finansiellt instrument för att bland annat lindra en i Sverige eventuell tillfällig likviditetskris i utländsk valuta som kan uppstå hos bankerna, förstärka kronans kurs, etcetera. Annars vilar pengarnas värde endast på det förtroende vi har för dem.

Oaktat detta är det som bekant enbart den ekonomiska hårda verkligheten, läs framför allt inflation, som begränsar centralbankernas skapande av pengar. För att ge en bild av hur det kan gå till i exempelvis Sveriges Riksbank, låter vi den prisbelönte ekonomijournalisten, Andreas Cervenka, glänta på dörren till denna viktiga institutions handlarrum. I boken ”Vad är pengar?” återger han pedagogiskt följande illustration:

”Runt ett långsmalt bord täckt av skärmar sitter en handfull personer. De övervakar betalningssystemet Rix, [ägt och drivet av Riksbanken] som är själva blodomloppet i finanskroppen. Under krisen skapade Riksbanken pengar genom att i flera omgångar låna ut flera hundra miljarder kronor till de svenska bankerna. De fick lämna in värdepapper, till exempel obligationer, som säkerheter. Sedan satte Riksbanken in pengar som hamnade på bankernas konto i Rix. Men hur går det egentligen till?

– Så här, säger Per Kvarnström och knäpper med fingrarna i luften.

Kollegan Pia Metz Kronestedt visar på en skärm vad han menar. Där kan hon öppna en banks konto, knappa in en siffra följt med några nollor och sedan trycka på Spara. Vips så skapas ett antal miljarder kronor. För att det ska ske på riktigt krävs först ett beslut av Riksbankens direktion med Stefan Ingves i spetsen.”

Så gick det till, strax efter 2008 års finanskris, och gör än idag på Brunkebergstorg 11 och andra motsvarande adresser i andra huvudstäder samt i Frankfurt, och inte minst i det land som anger tonen i det mesta: USA.

I det landet, fortsatte Cervenka, ”har federal Reserve på samma sätt klickat fram ungefär 2 000 miljarder nya dollar på bara tre år [2009–2011], pengar som använts för att framför allt köpa amerikanska statspapper. Pengar som alltså fötts ur tomma intet.” (2)

Att läsa om detta förfarande att skapa pengar, som förvisso inte är unikt i historien, alltsedan Bretton-Woodssystemet helt gick i graven 1973 och därtill pengarnas nästan ständigt stegrande mängd som alstras av alla affärs- och riksbanker, får förmodligen många av oss och även en del experter att höja på ögonbrynen. En av dessa experter är ekonomiprofessorn i Boston, Larry Kotlikoff, som sa om affärsbankerna: ”Som [de] fungerar idag är den enda verkliga tillgången förtroende. Om förtroendet försvinner är det slut – ungefär som ett pyramidspel.” (3) Ett annat oroligt yttrande, detta om centralbankernas pengaalstring för att täcka förluster och annat, härrör från nuvarande Islands centralbankschef, Asgeir Jonsson till BBC : ”No-one really knows how all the money printing that has been taking place in the major economies of the West will end.”

Ett pengaskapande som delvis politiker indirekt förfogar över, även om det verkar som att en del av dem inte vet hur det går till, är inte utan konsekvenser. Det slående exemplet i närtid är inte minst dessa politikers och deras akolyters förvållade ekonomiska kris, som är högst levande än idag, som uppstod i samband med deras åtgärder mot Coronapandemin: Då gick sedelpressarna för högvarv, och om det är du välkommen att läsa i vårt kommande inlägg.

_______

(1) ”Den monetära basen avser sedlar och mynt samt affärsbankernas reserver hos centralbanken. M0 avser antingen ”sedlar och mynt” eller ”monetära basen”. M1 avser sedlar och mynt samt allmänhetens tillgångar på likvida bankkonton. M2 och M3 avser det som ingår i M1 samt ytterligare tillgångar som är mindre likvida.” Professor Martin Flodén.

(2) Andreas Cervenka, ”Vad är pengar?”, Natur och Kultur, Stockholm, 2012. S. 18.

(3) Andreas Cervenka, ”Vad gör en bank?”, Natur och Kultur, Stockholm, 2017. S. 144.

Mazigh Kiri Kessai är butiksarbetare. Han är en till Sverige för mer än 30 år sedan invandrad berb från Nordafrika och har tidigare intervjuats och skrivit här på sajten.

BILD: Guldmynt präglas. Mosaik i Loggia del Bigallo i Florens (1400-tal).