Av skäl som jag inte riktigt kan förklara har jag på ett eller annat sätt varit inblandad i snart sagt alla – såväl lyckade som misslyckade – svenska partifödslar under decennier. Det började med att jag lärde känna Ian Wachtmeister som med väldig beslutsamhet i början av 90-talet gav sig in i rikspolitiken. Ian och jag hade redan tidigare rest runt tillsammans i Sverige som ett slags missionerande Ansgar-typer för att frälsa folket för politisk förnyelse. Det gick över förväntan. Konserthuset i Stockholm blev alldeles fullt och vi fick ordna en extraföreställning.

Då beslöt Ian att bilda partiet Ny Demokrati. Han tyckte att jag skulle vara vice partiledare men det tyckte inte jag så han fick i stället ihop det med Bert Carlsson vilket jag är tacksam för. Det märkvärdiga med detta parti är att det intog riksdagen med 25 ledamöter på mindre än ett år, en verklig blixtmanöver kan man säga, men det gick nästan lika fort att åka ur parlamentet.

Ett skäl att partistartare, tror jag i alla fall, har sökt upp mig är att jag tillsammans med några kunniga människor har skrivit en bok om hur ett personvalsparti skulle kunna konstrueras och fungera. Men när det kommit till kritan har beslutsamhetens rodnad, varenda gång utom en, förvandlats till eftertankens kranka blekhet. Gör som i USA, har jag sagt till de förväntansfulla partistartarna, bry er inte om att ha några partimedlemmar för de skapar bara krångel, och säg till era kandidater att de själva får tigga ihop vad det kostar att driva kampanj. Ett nytt parti i Vellinge kommun bestämde sig för att följa receptet och jag tror det kom in i fullmäktige.

Men svensk politik är som avliden. Riksdagspartierna är okänsliga för folkopinioner. Och märkvärdigast av allt är det inte blir något av alla de partifrön som sås (utom just, i sin olycka, Ians Ny Demokrati). Systemets öronbedövande trögrörlighet gör att det på 34 år inte kommit något nytt parti i riksdagen annat än sverigedemokraterna, som då antichambrerat i 22 år för att komma in i maktens salonger. Hur skulle man kunna räkna med att väljarna intresserar sig det minsta för att nytt parti, hur kloka synpunkter det än förfäktar, som ändå kommer att ta årtionden på sig för att ta sig in i beslutande församlingar?

Något helt nytt måste göras. Vi kan inte vänta på att så stora kriser inträffar i världen att till och med våra svenska etablerade partierna upptäcker det och kanske lyckas formulera ett förhållningssätt till olyckorna.

I den pessimistiska stämningen går jag ändå med en viss luttrad entusiasm till ett möte där Elsa Widding och tre övriga partigängare ska presentera Elsas – jag skriver Elsas eftersom partiet ännu inte mognat så långt att entreprenörskapets karisma hunnit rutiniseras och blivit en självklar del av gruppens kultur (jag snor där ett användbart resonemang kallat ”karismats rutinisering” av den store sociologen Max Weber) – nya parti Sverige Först.

Det är ingen tvekan om att det än så länge med nödvändighet relativt odefinierade partiet ansträngt sig för att genast – har ingen bekymrat sig över att det är fredagen den 13de? – presentera sina texter på sajten sverigeforst.org.

Eftersom jag förmodligen träffat alla förhoppningsfulla partistartare sedan årtionden tillbaka och med sorg kan konstatera att det nästan aldrig blir något av dem så skulle jag nog ändå satsa några kronor på Elsa vilket inte bara beror på hennes förtjänstfulla framträdande utan framför allt på hennes obändiga – vilket kan betyda självförbrännande – energi.

För närvarande ser det nya partiets framtidsutsikter ut att bero på vilka medarbetare som anmäler sig. Sådant har åtminstone sedan Jesu dagar var en kinkig fråga hur många headhunters man än engagerar. Jesus själv åkte dit på en av sina tolv apostlar. Politiker är kända för att bli förråda och utstötta. Men bättre lyss till den sträng som brast, än aldrig spänna en båge.