Om jag vore lika rik och generös som Bill Gates så skulle jag roa mig med att bygga ett museum över storslagna idéer inom ekonomi och sociologi. Med museum menar jag precis det du tror, nämligen ett hus några våningar högt med ett antal salar på varje våningsplan. Varje sal ska ägnas åt någon storslagen ekonomisk eller sociologisk idé som där alltså ska gestaltas på ett åskådligt och klargörande sätt så att man direkt kan begripa den och slippa traggla sig igenom de ofta svårtillgängliga skrifter där geniet bakom idén har försökt presentera sina tankar. På det viset, inbillar jag mig, skulle en i de två ämnena obevandrad person bara behöva lösa en halvdagsbiljett för att inhämta kunskap nog för en civilekonomexamen allra minst.

Bakgrunden till denna djärva förmodan, som ju är ett grundskott mot mitt gamla alma mater, Handelshögskolan, en inrättning som alltså inte längre skulle behövas om min affärsidé fungerar, är att jag blivit alltmer medveten om att de ständigt förnyade eller utbytta bärande idéer, på vilka de två vetenskaperna vilar, i stort sett alltid består av enkla, och skissartade hugskott som a) vem som helst kan begripa eller b) måste insvepas i matematik eller något annat ogenomträngligt för att bli just så obegripliga som idéns utövande prästerskap önskar.

Min erfarenhet är att även b-gruppens storslagna idégods består av skäligen enkla ehuru måhända briljanta hugskott. I andra delen av Kapitalet lassar Marx på en massa matematiska formuleringar vilka visserligen bidrar till att teoribygget blir ännu mer storslaget men ändå meningslöst eftersom hela konstruktionens fundament är föreställningen att det enda som skapar värde mäts i timmar manuellt arbete, kort sagt arbetsvärdeläran. Ett träskåp som tagit en dag att bygga är därför mer världefullt än en mindre komposition av Mozart eller Flemings upptäckt av penicillinet.

Att ekonomins och sociologins vid varje tillfälle bärande idéer i grunden är så enkla beror nog på att de vid sidan av att kunna ge en i bästa fall hygglig förklaring till olika företeelser innefattar ett stort mått av partiskhet och egennyttiga perspektiv. Beror ukrainakriget på att Putin vill återerövra Sovjetunionens territoriella förluster eller beror det på att ryssarna uppriktigt inte tål att ha Nato-vapen vid sina gränser?

Till exempel ska en av museets salar ägnas åt den förmögne engelske sjuttonhundratalsbankiren David Ricardo (bilden), en judisk borgare och världsledande ekonom i fejd med landets härskande jordägararistokrati. Han förklarade enkelt och begripligt att jordägarna måste stoppas eftersom de annars skulle tillägna sig alla inkomster i hela landet. Det berodde på att jorden var olika bördig på olika ställen i kombination med att det var produktionskostnaderna på de magraste ställena som satte marknadspriset på spannmålet. Ju mer befolkningen växte och mer bröd behövdes så var man tvungen att odla upp allt klenare jordar varpå priset på all säd, alltså även den som producerades mycket billigare, steg mot skyn och likaså jordägarnas inkomster. Ricardo hyllades som en gudabenådad ekonom av fabriksägarna eftersom priset på bröd direkt bestämde arbetarnas lönekrav.

Många ytterst avancerade idéer inom de berörda områdena går ut på att mänskligheten är utsatt besvärliga, ofta dödliga, hot som den ofta åsamkat sig själv. Som ledare för denna vetenskapsgenre skulle jag vilja sätta Thomas Malthus, även han engelsman och född mot slutet av sjuttonhundratalet. (Vid den tiden var nästan alla stora ekonomer och andra samhällstänkare engelsmän.)

Malthus grundläggande observation är lika enkel som de flesta andra betydelsefulla teorier på området. Han påpekade att mänskligheten kunde föröka sig i en geometrisk serie (1, 2, 4, 16, 32, 64, 128 etc), medan livsmedelstillgången bara kunde växa aritmetiskt (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 etc) och att svält därför måste utbryta. Enda chansen att undvika denna plåga, menade Malthus, vore att människorna – genom moralisk avhållsamhet, märk väl! – avhöll sig från att alstra så många barn. Jag betvivlar att det genom århundradena funnits någon annan bärande idé inom nationalekonomi och sociologi som på samma gång varit så långsiktigt hållbar och allmänt tilltrodd ehuru samtidigt så helt felaktig som Malthus tes. Samtidigt som jordens skarpaste tänkare varit övertygade om mänsklighetens snara undergång exempelvis av svält har klotets befolkning ökat med miljard efter miljard. Till denna teorigrupp hör naturligtvis vår tids teorier om klimathotet.

Jag inser att man tvingas till många knepiga avväganden om man gör allvar av museiplanerna. Vad gör man till exempel med Daniel Defoe? Även han var en stor engelsk tänkare som med förskräckelse föreställde sig att svälten skulle slå till på allvar och därför utarbetade ett av samtiden livligt diskuterat konstruktivt förslag, nämligen att man skulle äta upp spädbarn ungefär som spädgris. Ska han få en sal? (Jag skrev fel där. Ska vara Jonathan Swift som en vänlig läsare påpekat.)