Ett av de svåra problem som jag funderat över under de senaste åren är skillnaden, i den mån det finns någon, mellan ”politiskt korrekt” och ”woke”. Du kanske tycker att den saken inte förtjänar någon eftertanke eftersom den mest av allt påminner om skolastikernas knappologiska utredningar om hur många änglar som får plats på ett knappnålshuvud. Men det tycker inte jag, särskilt som alltfler, till exempel författaren Lena Andersson (i Svenska Dagbladet den 1 juni i en krönika betitlad Bokslut över de galna woke-åren), talar om woke i preteritum, det tempus som tidigare kallades imperfektum, det vill säga något som avslutats och skickats till historisk slutförvaring.

Om Andersson har rätt är det ett glatt och hoppingivande budskap. Hon beskriver, med rätta anser jag, olika utslag av woke som ett slags mentala felskär vars mål var att på godtyckliga grunder upphöja vissa sociala grupper på andras bekostnad och då inte akta för rov att vid behov bortse från sådant som sanning. Till exempel skriver hon att ”spjutspetsen i kvinno-woke, metoo, önskade reformera rättsväsendet så att anklagelse och dom skulle vara ett och samma”, det vill säga att låta offrets känsla av övergrepp vara bevis nog för att övergreppet var en realitet. Andersson exemplifierar ytterligare:

Dessa teorier kom ur en ontologisk uppfattning om världen där symbol och verklighet är utbytbara och språket skapar verkligheten. Det gjorde att ett vitt rum i en offentlig lokal tycktes visa hur förtrycket satt inmurat i väggarna. Och ifall någon prominent person, till exempel en politiker, uppmanades att skära i en svart tårta formad som en kvinnokropp hade denna prominenta politiker i samma ögonblick som hon satte tårtspaden till glasyren visat att hon, och därmed det vita samhället och dess samlade makt, var mer än villig att skära i en svart människokropp.

Om nu alla dessa prilliga idéer för evigt hade förvisats till det mörka preteritum så hade man kunnat gratulera världen och kavla upp ärmarna för att återskapa den ungefär som när Europas med marshallhjälpen restaurerades efter andra världskriget. Men de prilliga idéerna är bara utskott på den stora stammen av galenskap som jag vill kalla politiskt korrekthet och är något betydligt mer stabilt och inflytelserikt än det mer dagsländeliknande metoo. Woke är, eller var, ett stycke Hollywood som gör gripande dramatik av trams men som hela tiden måste ha nytt bränsle för sina fyrverkerier, till exempel den rasande upptäckten att slaveri en gång existerade och att man därför måste riva alla besudlade statyer från förr.

Den politiska korrektheten har inte denna efemära karaktär ty den vilar på den kanske fastaste grund som finns, nämligen folks längtan efter makt och pengar. Den politiska korrektheten är inte, som woke, en tivolifestival där gycklare och taskspelare får visa upp sina konster, utan solitt grundad i den moderna välfärdsstaten som ett uttryck för välfärdsstatens grundläggande affärsidé. Välfärdsstatens affärsidé är att etablera sin egen godhet genom att leta upp eller konstruera sociala grupperingar som trovärdigt kan beskrivas som svaga eller ojämlika och sedan ägna sig åt att på skattebetalarnas bekostnad försöka rätta till missförhållandena.

Den politiska korrektheten består av allt det tänkande och all den sociala praxis som främjar denna organisationsapparats intressen, till exempel den ganska nyligen uppfunna medicinska eller neuropsykiatriska åkomman könsdysfori som med sin egen odiskutabla logik leder till att välfärdsstaten utvecklar sitt regelverk och sina institutioner, inklusive läkarkårens sammansättning och utbildning, för att komma till rätta med denna utmaning och därmed demonstrera sin välvilja.

Över denna era i nationens historia är det ännu långt ifrån dags att göra bokslut. Den politiska korrektheten är flexibel nog att kunna anta nya skepnader allt efter behov. En bra kandidat efter metoo kan vara det oförblommerade hat mot USA och dess president som numera breder ut sig. Problemet är bara att det inte är självklart hur välfärdsstaten ska tjäna pengar på att hata Trump.