På våren 1917 tog min farfar och farmor, Carl och Hilda Larsson, sina barn, sina ägodelar och sina kreatur och hästar och flyttade från Rångedala i Västergötland till Karlskoga i Värmlands bergslag. Där skulle de börja ett nytt liv i en bygd ingen av dem kände till.

Det kan tyckas vara en lätt sak att flytta från Västergötland till Värmland, i alla fall om man betänker hur det ser ut idag. Men farfars och farmors flytt tog sin tid att planera och genomföra. I flera år hade de arrenderat en gård i Rångedala, sparat alla pengar de kunde tills de fick råd att köpa en egen gård. När det var dags för flytt hyrde de en godsvagn för att få med sig det de behövde för att starta sitt nya liv.

Att de slog sig ner just i Karlskoga var en slump. Ingen av dem hade någon anknytning dit, farfar var född på en liten bondgård i Stavared, farmor uppvuxen i en backstuga utanför Ulricehamn. Men de läste tidningsannonserna om hemman till försäljning med öppet sinne och till slut fastnade de för gården i Timsbron utanför Karlskoga.

Gissningsvis hade valet en del med köpesumman att göra. Farfar och farmor var ju tvungna att vända på slantarna. Men sannolikt var det även annat som spelade in. Boningshuset, som var större än det de arrenderade, de betydande arealerna av skogs- och åkermark och det fantastiska läget. Det är det vackraste läge man kan tänka sig, uppe på en höjd med utsikt över Timsälven.

Jag brukar föreställa mig deras ankomst till Karlskoga. Carl och Hilda och alla barnen – sju eller åtta vid det laget – möbler, husgeråd, verktyg, och djuren på järnvägsstationen. Bara att lasta av vagnen var ett företag. Och transporten från stationen till gården som låg fyra, fem kilometer därifrån, hur gick den till?

En sak är säker, folk var inte rädda för att arbeta på den tiden. Och de visste vad de jobbade för. Bättre levnadsvillkor för familjen. Som i farfars och farmors fall kom att utökas med ytterligare ett antal barn. Min pappa föddes som nummer 13. Allt som allt blev det till sist 15.

Farfar och farmor tog hand om sin familj och sin gård. Och de slet hårt i sitt anletes svett, som det heter. Farfar, som lärt upp sig till möbelsnickare i Borås, snickrade alla möblerna själv, men han tillverkade också träskor till ungarna och bänkar till trädgården. Och vilken trädgård sen… Ja, ni vet hur trädgårdarna brukade se ut förr i tiden. Fruktträd och bärbuskar, prunkande blomsterrabatter, en liten köksträdgård med grönsaker och kryddväxter.

I älven anlade farfar en liten inhägnad bassäng där alla barnen fick lära sig simma. Han visste hur farligt det kunde vara att bo och leva nära vatten med så många barn om de inte var simkunniga.

Farfar och farmor gick bort långt innan jag föddes – Carl 1938 och Hilda 1956. Men gården fanns kvar i släktens ägo ända till mitten av 70-talet och under min barndom följde jag ofta med pappa dit och hälsade på släkten. Överallt kände jag farfars och farmors närvaro, överallt fanns spår efter deras strävsamma liv. Och än idag, när jag besöker Karlskoga och kör förbi gården vid älven, tänker jag på hur hårt de arbetade för att ge sina barn ett bättre liv.

Foto: Carl och Hilda Larsson, omkring 1907