Talekonsten har fått en renässans, efter att ha legat i träda under många år. Lite otippat kanske, med tanke på all konkurrens från digitala media där interaktiva plattformar och 3D-grafik förhöjer upplevelsen. Att enbart tala inför en publik, för tankarna till den tid när informationsteknik var liktydigt med overhead-projektor. Kan det verkligen fungera på 2000-talet?

En trendsättare i sammanhanget är Jordan Peterson. Vem kunde ana att livesända akademiska föredrag på dryga halvtimmen, späckade med filosofiska och religösa referenser, skulle bli virala bland identitetssökande unga män? Plötsligt glömde de sin ADHD och började bädda sin säng.

När J D Vance höll sitt tal i München i februari, var det som att ett blad vändes i världshistorien. Varje bisats analyserades av experter och en luttrad tysk politiker föll i gråt. Inte av rörelse, utan i förtvivlan över att hans land och därigenom han själv drabbats av en gnutta berättigad kritik.

Ett annat lysande tal, som kom lite i skuggan av Vance, var Jeffrey Sachs sågning av den amerikanska utrikespolitiken som den utvecklades efter Sovjetunionens fall. Talet som hölls i Europaparlamentet, måste fått minst hälften av unionens delegater att hålla andan.

Ytterligare ett tal som sände chockvågor över världen (fast inte på det sätt som avsetts) var Greta Thunbergs anförande ”How dare you!” inför FN’s generalförsamling. Plötsligt föll fjällen från våra ögonlock och vi såg den riktiga Greta träda fram i ljuset; en aggressiv, självupptagen och mycket bortskämd överklassflicka. Kanske början till slutet för den militanta klimataktivismen.

Konstantin Kisin höll ett briljant tal på samma tema i Oxford 2023 med fokus på en grupp ”woke-akademiker”. På mindre än sju minuter lyckas han smula sönder hela den asketiska klimatrörelsens världsbild. Väl värt att lyssna på.

Självklart kan jag inte undgå att nämna Donald Trump. Personligen tycker jag han var en bättre talare under första mandatperioden. Trump 2 känns ibland lite gammal och trött. Senaste talet i Saudiarabien var stundtals svamligt, skrytsamt och för en västerländsk lyssnare onödigt insmickrande. Men mitt i ordflödet levererade han formuleringar som kan komma att citeras i decennier och troligtvis ritar om den politiska världskartan.

Trumps storhet som talare ligger inte i hans språkbehandling. Snarare i intrycket han förmedlar att vara fullständigt spontan och tala fritt ur hjärtat. Ingen annan toppolitiker slår honom i den grenen. Det är svårt att tänka sig hans framträdanden regisserade av en stab ängsliga policy-makers, som lägger orden i munnen på honom. Trump får oss att tro att vi upplever något ”genuint”.

Under antiken, då talekonsten värderades högre än idag, fanns inga TV-kanaler som täckte informationsflödet. Folk måste själva ta sig till torget för att höra vad Sokrates (eller någon annan) hade att förtälja. Bergspredikan hölls exklusivt för dem som gjorde sig besväret att ta sig upp på berget. Alla andra fick nöja sig med rykten och andrahandsuppgifter.

Sen kom Publik Service och vi fick en armé av nyhetsförmedlare, journalister och TV-team som gjorde jobbet åt oss. Vi behövde inte längre vara där. Den som hade något att säga behövde heller inte möta sin publik, utan kunde låta sig intervjuas i TV-soffan. Förmågan att trollbinda ett auditorium degenererade.

Men media nöjde sig inte med att rapportera verkligheten, de ville också vara med och ”skapa” den. Dagens teknik erbjuder fantastiska möjligheter att manipulera, censurera och redigera allt från krigsskådeplatser till vanliga intervjuer. Jörgen Huitfeldt tar upp ett typiskt exempel i en artikel om ”Araben som försvann”. Vi kan inte längre utgå från att bilden media presenterar, är sann.

När förtroendet för media sjunker, ökar intresset för kommunikation utan mellanhänder. Politiker som inser detta kommer att ha en fördel i allmänna val. Den som är kapabel att kliva upp på en scen och utan manus tala till en fysiskt närvarande publik, kan på ett elegant sätt runda censuren, något som Donald Trump utnyttjat genom hela sin politiska karriär. Det gick att tysta honom på Twitter och en rad andra plattformar, men inte på hans egna valmöten. Återstod bara att skjuta honom, vilket inte heller lyckades.

Sverige är mer trögrörligt än USA, men även här spelar såna saker roll. Skälet till att Sverigedemokraterna rusade i opinionen från början av 2000-talet, var förstås att man fick rätt i migrationsfrågan. Men också att Jimmie Åkesson (som tillträdde 2005) är den skickligaste politiske talaren Sverige haft sedan Olof Palme.

BILD: ”Ciceros tal mot Catilina i den romerska senaten”. Målning av Hans W. Schmidt (1912).