När jag jobbade på Sida för länge sedan hade myndigheten en klarsynt ekonomichef som med låtsat gravallvar brukade förklara att verket hade två uppgifter, dels att utveckla världen, dels att hålla personalen nöjd samt att dessa två åligganden var ungefär lika viktiga.

Jag funderade mycket på det där och insåg, sedan jag skaffat mig ytterligare erfarenhet av anslagsfinansierade organisationer, att det märkvärdiga inte var att personalen var högt prioriterad utan att den påstådda kärnverksamheten, som må ha varit bistånd eller socialvård eller brottsbekämpning eller något annat angeläget, tillmättes jämförbar betydelse.

Om man ska lägga ett strikt vetenskapligt perspektiv på frågan så vore det naturliga tillståndet att verksamheten nästan helt ägnades åt de anställdas väl och ve. Betrakta incitamenten för å ena sidan de anställda, som har hela sitt liv och sina framtidsutsikter knutna till arbetet, och å den andra den diffusa allmänhet som inte så noga bryr sig om vad myndigheterna sysslar med. De anställda har en personlig investering i jobbet – ”skin in the game” – som skattebetalarna och politikerna egentligen helt saknar. Den låga grad av korruption i statsförvaltningen, som Sverige haft sedan Axel Oxenstiernas dagar, är därför något anmärkningsvärt.

Den enda samhällsfunktion som, vad det gäller ”skin in the game”, påminner om de offentliganställdas är de privata ägarnas i de privata företagen. När vi tänker på den väldiga gemensamma kraften hos de privata ägarna i en marknadsekonomi, kapitalisterna om man så vill, så får man ett perspektiv på den makt som kan utövas av den tredjedel av alla sysselsatta i vårt land som jobbar i den offentliga sektorn där inte mycket annat styr verksamhetens inriktning än de anställdas uppfattningar inklusive återstående oxenstiernska hämningar.

Men att svenska offentliganställda inte äter upp hela kakan och styr hela politiken, vilket är fallet exempelvis i många afrikanska länder, innebär alltså inte att deras inflytande skulle vara försumbart. Man märker inflytandet på att anslagsmyndigheterna så ofta misslyckas med sina uppgifter vilket oftast beror på sådant som att polisen inte lyckas få ut sina anställda på gatorna eftersom de föredrar att fika i bekväma sammanträdesrum.

Det är detta som kallas ”den djupa staten”. Uttrycket är suggestivt men missvisande eftersom det låter som en dolsk och illvillig konspiration medan företeelsen i själva verket, som jag lärde mig på Sida, består av den fryntlige byråchefen Henry och den snygga byrådirektören Susanne på jordbruksbyrån som tillsammans med sina ofta välutbildade och intelligenta kollegor i resten av landet framför sina synpunkter.

Den djupa staten är inte att leka med eftersom den består av kunnigt folk med starkt engagemang för sin huvuduppgift som är att ordna tillvaron för sig själva och sitt eget sociala skikt. Varför skulle dessa människor inte bete sig som alla andra sociala grupperingar? I Sverige har det på det hela taget inte förekommit några konflikter mellan politikerna, landets rättmätiga härskare, och den djupa staten eftersom båda grupperingarna sammanhållits av det kitt som ett allt vidlyftigare välfärdssystem utgjort.

Men troligen väntar andra tider i form av protester mot den djupa staten av den typ som Elon Musk inlett med DOGE-projektet. Det är en kraftmätning där politikerna anfaller sin egen skapelse, det vill säga just den djupa staten. Vilken sida som i USA kommer att avgå med segern går ännu inte att säga. Glädjande nog har den svenska regeringen en bit in i sin egen mandatperiod inspirerats av Musk att sätta hårt mot hårt utan, tror jag, att riktigt begripa de drivkrafter som jag fick lära mig av ekonomichefen på Sida. Personalen existerar inte för världsutvecklingens skull, utan världsutvecklingen är den myt som personalen behöver för sitt existensberättigande och goda livsbetingelser. Hur många har fattat det?

”Sida genomgår en stor förändring till följd av regeringens nya biståndspolitik”, skriver Dagens Nyheter. ”Enligt biståndsminister Benjamin Dousa (M) är det den största omläggningen sedan 1970-talet. Det har lett till en stor och snabb omorganisation.” Men någonting som påminner om en svensk DOGE har vi hittills inte sett. Protester från drabbade mottagarländer har veterligen inte inkommit. Inga ambassadörer har tältat på trottoarerna utanför biståndsorganet. Däremot har den biståndspolitiska grenen av den djupa staten mobiliserat sig. Liksom privata kapitalister äger sina bolag anser sig Sidas personal har rätt att bestämma över biståndet. Verket har gjort en utredning och kommit fram till att UNWRA (United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East, ett FN-organ som anses domineras av Hamas) genast borde få mer pengar medan Sveriges regering anser att pengarna ska hållas inne.

Situationen är statsvetenskapligt absurd. ”Regeringen styr riket”, står det i regeringsformen. Inget känt statsskick bygger på principen att de offentliganställda, den djupa staten, ska styra riket. Trots detta gör regeringen inte mycket för att kväsa denna upprorsunge från de anställdas sida. Det självklara och statsrättsligt korrekta vore om regeringen genast satte sig i respekt genom att på något lämpligt vis avskeda viss personal, till exempel de som utrett pengarna till UNWRA och vidhåller sina felaktiga uppfattningar.

Men i stället tycks regeringen hantera detta som en arbetsmiljöfråga. ”Arbetsmiljön på Sida beskrivs som ansträngd. Det handlar om stress, chefer som slutat och snabba förändringar som inte har förankrats.” Den djupa staten gör sig till offer för att vinna matchen. Verksledningen gör en medarbetarundersökning i stället för att bestraffa de upproriska. ”Ledningen tar medarbetarundersökningens resultat på stort allvar”, säger en avdelningschef och visar sig därmed redan ha gett sig för den djupa statens krav att få bestämma.

Till exempel säger en av DN intervjuad anonym Sida-handläggare om generaldirektör Granit som vill lyda regeringen att ”vi [alltså personalen] känner inte att han står upp för oss. Han står upp för regeringen och styrelsen.” Handläggaren är upprörd över att generaldirektören vill lyda grundlagen. Samtidigt är verksledningen rädd att den inte tagit personalens stressfrågor på tillräckligt allvar och säger att det nu är dags att ”lägga fokus på att förebygga ohälsa”. Och då menar ledningen inte ohälsan i Afrika, utan bland den egna personalen.