Globaliseringen är en stark, beroendeframkallande drog som i västvärlden framkallat ett så ljuvligt rus att vi förnekar dess sannolika skadeverkningar. Globalisering innebär egentligen inget nytt. Det är bara den vanliga gamla marknadsekonomin som fått nya fält att utveckla sina väldiga krafter. Det nya i sammanhanget är att sådant som vi drömt om och verkat för i ett halvsekel eller mer, nämligen att före detta u-länder som Indien, Brasilien, Kina och Filippinerna med flera lärt sig att göra våra industrijobb såsom att sy skjortor och montera bilar till en bråkdel av vad västerländska arbetare vill ha betalt, kort sagt att det vi kallar utveckling faktiskt visat sig kunna fungera.

Fördelarna av globaliseringen för de indiska arbetarna är uppenbara. De flyttar gradvis in i den livsstil som vi svenskar började vänja oss vid efter andra världskriget (och som jag med ett stulet uttryck länge kallade ”PV, teve och WC”).

Fördelarna för oss västerlänningar var också uppenbara. Vi fick samma slags produkter som tidigare men vi slapp alltmer industriarbetets trista och arbetsamma monotoni. I stället utvecklade vi en mindre krävande livsform utan det gamla arbetets hårda krav på disciplin och slit. Stämpelklockorna försvann och vi blev högutbildade byråkrater i offentlig tjänst såsom välfärdsbyråkrater eller i privat tjänst såsom experter på mänskliga relationer i försäkringsbolag.

Om du frågar mig skulle jag hävda att vi på det viset inte gjorde någon nytta för mänskligheten annat än att vi i bästa fall löste problem, till exempel av psykisk art, som vi utvecklat åt oss själv under denna samhällsomvandling. Vår egen tolkning av vårt nya tillstånd, som alltså möjliggjordes genom att före detta u-länningar gradvis övertog vårt gamla slit, är att denna övergång, som vi betecknade som samhällets avancemang från industri- till tjänstesamhälle, var helt naturlig och en självklar del av tillvarons dna. I själva verket handlar det om en behaglig moralisk degenerering av flitigt bondfolk som förvandlades till sådana vars tillvaro under tidigare historiska skeden krävde så mycket av andras arbete att deras livsstil varit förbehållen de mest privilegierade samhällsklasserna.

Våra kapitalister hade således av profitlust lyckliggjort indier och olika slags asiater med flera med produktiva uppgifter som till stor del gick ut på att förse oss västerlänningar med produkter som vi inte längre behövde besvära oss med att själva tillverka. För detta betalade vi de flitiga u-länningarna med sedlar som vi själva tryckt och skuldförbindelser som vi själva utställt. Hela denna ömsesidigt tillfredsställande process betalades alltså på krita. Världen ackumulerade ett skuldberg som särskilt bestod av skuldsedlar som utfärdats av den amerikanska staten.

Det finns numera – kanske sedan något årtionde tillbaka – en risk för att världen inte längre ska acceptera att ge västvärlden, framför allt USA, fortsatt kredit som betalning för de industriprodukter vi inte längre själva producerar.

Problemet är att västerlandet vill ha de produkter vars tillverkning globaliseringsprocessen nu förflyttat från västerlandet medan de tjänster som västerlandet numera själva producerar endast undantagsvis lockar kunder i andra världsdelar. Det går till exempel inte att sälja koncepten HVB-hem och Försörjningsstöd som betalning för kinesiska elbilar av märkena BYD och Lynk.

Problemet skulle lösas, åtminstone för svensk del, om världens före detta u-länder plötsligt fick smak för våra svenska specialiteter såsom hyresbidraget och bidragsförskottet. Då kunde de betala oss för den dithörande redan formulerade lagtexten, de utarbetade blanketterna och de med ämnena sammanhängande kurserna. Detta är emellertid knappast sannolikt. Därför övervägs i västvärlden, till exempel av president Trump, om det inte vore möjligt att backa globaliseringen genom att reindustrialisera våra länder. Vi skulle på det viset själva producera mer sådana varor som vi vill konsumera.

Frågan är huruvida detta vore möjligt. Det första problemet är hur den nödvändiga omskolningen av exempelvis den svenska arbetskraften skulle gå till. Den arbetskraft vi faktiskt har och som till stora kostnader för skattebetalarna utbildats till att ställa neuropsykologiska diagnoser på krånglande skolbarn kan inte direkt ta ett jobb som kräver kompetens i bågsvetsning.

Det andra, och större, problemet är att arbetskraften inte vill byta karriär. Problemet manifestar sig både i Sverige och USA. Det finns stora grupper arbetslösa som av hjälpsamma myndigheter erbjuds hjälp att hitta lämpliga industrijobb – samtidigt som industriarbetsgivarna med ljus och lykta letar arbetare – men inte accepterar den sortens sysselsättning. Detta är ett tecken på att människor i våra länder inte, så länge som det är möjligt att slippa, vill ha några industrijobb.

Här ligger problemets kärna. De människor som inte vill ha industrijobb måste försörja sig på något annat sätt. Eftersom alla västländer numera har förvandlat sig till välfärdsstater, vars affärsidé och stolthet är att försörja folk som inte vill göra det själva, så går det inte att genomföra den självklara reform som effektivt skulle få fart på återindustrialiseringen, nämligen att avveckla alla alternativa försörjningsmöjligheter, kort sagt att skrota välfärdsstaten i dess moderna form.

Den industrialisering som Sverige genomgick med början för två- eller trehundra år sedan byggde i inte liten utsträckning på en allmän mentalitet med rötter i bondesamhället där det var självklart att bonden fick svälta eller tvingas blanda bark i brödet om skörden slog fel eller om han ätit upp det sparade utsädet. Att politiken medvetet och i demokratisk ordning skulle återinrätta sådana förhållanden går inte att tänka sig. Jag drar därför slutsatsen att någon återindustrialisering hos oss inte är möjlig förrän nationalekonomiska motgångar sticker käppar i hjulet för välfärdsstaten och folk, för att slippa svälten, tvingas ta de skitarbeten som står till förfogande. Om Sverige således, liksom i Trumps planer, la monstertullar på importerade industrivaror så skulle vi kanske kunna producera inhemska substitut till priser som hölls låga av den billiga arbetskraften.