Leif – ”Vad fan får jag för pengarna?” – Östling lade nyss fram slutrapporten från Kommissionen för skattenytta som han själv startade för nästan fyra år sedan och sedan dess har drivit och finansierat. Han exemplifierar sitt jordnära angreppssätt med observationen att Region Stockholm under coronapandemin köpte munskydd för 42 kronor styck medan lastbilstillverkaren Scania, där han själv varit VD, köpte samma munskydd för 27 kronor. Vem som helst begriper att här finns skattepengar att spara och ökad skattenytta att utvinna. Östling menar att det slösas bort minst 300 miljarder kronor om året, ungefär fem procent av BNP, vilket jag tror är en allvarlig underskattning, men Östlings trovärdighet vinner naturligtvis på att han inte presenterar några glädjekalkyler. Han tänker som en företagsledare som vet att han får äta upp sina ord vid nästa bolagsstämma, inte som en politiker som endast i undantagsfall behöver stå till svars för sina dumheter.

På kommissionens hemsida rapporter, poddar och utredningar. Allt verkar lika återhållsamt och vederhäftigt som slutrapporten, där Östling sammanfattat sina rön och rekommendationer i tjugo punkter, till exempel att ”inrätta ett effektiviseringskansli inom Regeringskansliet”, göra ”balansräkningar även för offentliga verksamheter”, att ”redovisa alla skatter och sociala avgifter på lönebeskeden”, att ”frikoppla universiteten från staten” (så att svenska universitet inte behöver riskera att toppstyras av en Trumpkopia), att ”lägga ned Arbetsförmedlingen, att ”förbjuda nära anhöriga som assistenter” samt att ”sälja de stora statliga bolagen”.

En fråga man rimligen kan ställa sig – och jag kan med ännu större fog ställa den till mig själv än till Östling eftersom jag i mer än trettio år drivit tankesmedjan Stiftelsen Den Nya Välfärden som i stort sett jobbat som Östlings kommission – är vilken nytta den här sortens övningar egentligen gör. Luttrad av ofta nedslående erfarenheter har jag dragit slutsatsen att mycket av det som tänks och skrivs är bortkastat. Men å andra sidan kan man som utomstående förslagsställare få ett oväntat genomslag som till exempel när Den Nya Välfärdens idéer om skolpeng i början av nittiotalet fick en epokgörande verkan (till det sämre enligt många bedömare).

Som politisk idéutvecklare vet man aldrig hur förslagen ska tas emot. Oanade tillfälligheter kan förvandla ett dömt misslyckande till en stor framgång. Att Den Nya Välfärdens skolpengskoncept blev stilbildande för hela riket berodde egentligen bara på förskolelärarinnan – dagisfröken sa man då – Maggan som var chef för ett dagis på Rindö. På liknande sätt tror jag att en del av Östlings förslag kan slinka in i den politiska verklighet men då inte i första hand för att idéerna är unikt och överlägset uttänkta utan för att Östling själv, i egenskap av tung och tillförlitlig före detta storföretagsledare från Luleå, personifierar det ledarskap som krävs om man ska förändra organisationer, särskilt trögrörliga och motvilliga organisationer som offentliga byråkratier. När kommissionens slutskrift presenterades i Stockholm inför några hundra intresserade personer framförde Östling avslutningsvis några ord som kändes som själva essensen av hans erfarenheter. Det gick ut på ledarskapets avgörande betydelse. Det hade gärna kunnat vara hans tjugoförsta punkt och då hans viktigaste.  

Tänk om han fått med sig tolv apostlar i form av andra ansvarskännande och erfarna storbolagsdirektörer. Jag tror inte det skulle behövas mer för att vända Sverige.