Det finns så mycket att glädjas åt. Ibland är det svårt att se det, eftersom vi lever i ett märkligt självutplånande land där den egna nationella känslan anses som kränkande, felaktig och till och med farlig, men en sån här dag i maj, när syrenerna börjar blomma och häggen doftar som bäst, kan inte ens den pk-marinerade överheten provocera mig.

Maj är en ljuvlig månad, och en av de månader då jag uppskattar mitt land som allra mest. En tid fylld av löften, förväntningar och framtid – en tid då grönskan är skir och nyvaken, då sippor och scilla målar gräset i blått och då kvällarna blir allt ljusare och ljummare.

När jag var barn brukade mamma sjunga Majas visa för mig när jag skulle sova om kvällarna – och särskilt just under de vackra majkvällarna. Och texten, den glömmer jag förstås aldrig…

När lillan kom till jorden, det var i maj när göken gol
sa mamma att det lyste av vårgrönt och av sol

Precis som så många andra familjer hade vi visboken Nu ska vi sjunga i vårt hem, så det var inte bara Majas visa jag fick lära mig när jag växte upp. När jag började klinka på mammas piano började jag också spela de älskade visorna – till en början hellre än bra men med tiden såpass okej att mamma beslutade att jag skulle få gå och ta lektioner.

Hon hittade en pianolärarinna som kommit till stan efter andra världskriget, och som hade tillbringat flera år av sin ungdom i koncentrationsläger men som aldrig gett upp hoppet och aldrig tappat livsglädjen. Och en sån lärare hon var! Jag gick hos henne i flera år och njöt av varenda sekund.

Själv hade mamma aldrig lärt sig noter. Däremot hade hon absolut gehör och kunde ta ut alla musikstycken hon hörde – allt i rätt tonart.

Nu är det ganska sällan jag spelar piano eftersom pianot står kvar i mitt föräldrahem. Däremot har jag skaffat mig en gammal tramporgel som jag gärna spelar på. Den fick jag för en hundring på en second hand-affär – frakten inräknad – för inte många vill ha en gammal tramporgel numera.

En majmånad jag minns särskilt väl är den sista då min far var i livet. Han var svårt märkt av sjukdom men försökte humöret uppe och jag besökte honom så ofta jag kunde. Vi åkte ofta ut på bilturer tillsammans, för det älskade han, och vårgrönskan skuggades av ett alltid närvarande vemod. Allt det vi gjorde den våren skulle bli det sista, det visste vi. Men människan är märklig på det sättet – märklig och fantastisk. I vetskapen om att detta var sista gången i besökte Grythyttan, sista gången vi fikade på strandkaféet i Nora, sista gången vi besökte Granbergsdals hytta och hembygdsgården, kände vi trots vemodet en innerlig glädje över att få vara tillsammans en sista vår.

Nu är det maj igen, halva månaden har snart gått, och jag njuter av vårgrönt och sol. Och jag funderar på hur Majas visa skulle låta på min gamla tramporgel. Endera dagen får jag ta och testa.

Foto: Nu ska vi sjunga, svensk sångboksklassiker som gavs ut första gången 1943.