Sällan har en film varit så vältajmad som Edward Bergers Konklaven. Och det är en mycket välgjord och spännande skildring av det mytomspunna påvevalet. Men eftersom det här är en personlig reflektion, och inte en vanlig recension, innehåller texten vissa spoilers så du som inte sett den (och som vill bli överraskad) bör sluta läsa här.

Först ska det sägas att Konklaven är en riktigt bra film – åtminstone fram till upplösningen. Den bygger på den brittiske författaren Robert Harris bok med samma namn och börjar, som även verklighetens konklaver gör, med en påves död.

Kardinal Lawrence, lysande spelad av Ralph Fiennes, har fått i uppdrag att leda det hela och nu samlas katolska kyrkans mäktigaste kardinaler i Vatikanen, några av dem förhandstippade som troliga påvar. Lawrences egen favoritkandidat är kardinal Bellini (Stanley Tucci), som står för en mer liberal väg. Men Bellini har konkurrens av den amerikanske kardinalen Tremblay (John Lithgow), den konservative italienaren Tedesco (Sergio Castellitto) och den afrikanske kardinalen Adeyemi (Lucian Msamati).

Till Vatikanen kommer också en kardinal som ingen av de andra känner, eller ens känner till. Han har verkat i de mest oroliga stridshärdarna i världen, bland annat Afghanistan, och hans närvaro väcker både frågor och en viss oro. Vem är han och varför har den avlidne påven varit så hemlighetsfull om hans existens?

Samtidigt står det snart klart för kardinal Lawrence att någon försöker sätta käppar i hjulet för ett par av de mer ambitiösa påvekandidaterna. Frågan är bara vem – och varför.

Spänningen är på topp genom hela filmen och det säger en del om både regin och skådespelarinsatserna. Det här hade annars kunnat bli en rätt tråkig historia, med tanke på att det mesta av filmen utspelar sig i Sixtinska kapellet där idel rödklädda män antecknar namn på papper, som de sedan – under ceremoniella former – lägger i en urna. Men i Konklaven finns inte en enda tråkig minut, inte en enda gäspning. Förrän i slutet, då sanningen uppenbarar sig för kardinal Lawrence och för oss tittare.

Jag ska inte avslöja den stora sanningen här. Men jag kan säga att den ligger väldigt rätt i tiden och utmynnade i ett gapskratt och en känsla av att ”det borde jag ha fattat från början”.

Foto: Ralph Fiennes briljerar som kardinal Lawrence (Skärmdump Konklaven)