Råkade läsa ett flygblad från Missionskyrkan medan jag väntade på skärgårdsbåten. Där stod att alla ungdomar i årskurs 8 var välkomna till konfirmationsläsning, som beskrevs så här:

”Vi arbetar mycket med att skapa god gemenskap och ha roligt tillsammans. Samtidigt funderar vi på och samtalar kring viktiga frågor om livet; t ex människans värde, livets mening, döden, vad är gott/ont osv. Alla åsikter får uttryckas! Man behöver inte vara döpt eller kristen för att vara med.”

De två sista meningarna fick mig att höja på ögonbrynen.

På den tiden jag gick på högstadiet konfirmerades i stort sett alla. Det var en del i vuxenblivandet, ungefär som att ta körkort eller göra lumpen. Enda kraven var att man var döpt och i varje fall låtsades vara kristen. Att vi inte tog evangeliet på särskilt stort allvar är en annan sak. Minns att vi hade en trevlig präst, som lät oss lyssna på Jesus Christ Super Star i församlingshemmet och så fick vi pengar av släktingar när konfirmationen var över.

För dom som trodde lite mer seriöst fanns särskilda konfirmationsläger. Där kunde man umgås med likasinnade och riskerade inte att bli hånad, ifall man på fullt allvar bad till Gud eller kände att man var ”frälst”. Båda typerna av konfirmation behövs. För mer subtila upplevelser kan det vara nödvändigt att avskärma sig från ”kreti och pleti” och det är ingen slump att kristenheten byggt kloster.

Det Missionskyrkan erbjuder låter däremot väldigt inkluderande. Är förstås inget fel att ”ha roligt tillsammans”, men om kristen tro inte ens är en gemensam nämnare kan man då tala om konfirmationsläsning? Konfirmation betyder väl ”bekräftelse” av den religiösa gemenskap vi hamnade i genom dopet. Och det där med att ”Alla åsikter får uttryckas!”. Betyder det att det är ok att vara muslim? Eller inte tro på Gud över huvud taget? Så här tyckte i alla fall några av deltagarna:

Varför gå i konfan?

– ”Det är en go’ gemenskap och kul att lära känna ledarna”

– ”Man får lära känna Gud och varandra”

– ”Det ger en minnen för livet. Och så är det gott fika!”

Jag gissar att Missionskyrkan tycker ”missionerandet” är viktigare än ”konfirmerandet” och det ligger förstås mycket i det. Men varför inte kalla det kristet livsåskådningsläger eller nåt sånt?

Svenska Kyrkan har ett striktare regelverk och konfirmerar bara registrerade medlemmar. Men ibland tummas det på reglerna. Kyrkans tidning avslöjar hur en präst konfirmerat ungdomar från kristna församlingar i Syrien, Eritrea och Filippinerna, i strid mot svenska kyrkoordningen. Prästen ifråga försvarar sig med att hen (det står faktiskt ”hen” i artikeln) inte kände till kyrkoordningen vilket inte låter särskilt troligt.

Som präst är det säkert frestande att ryckas med i populära strömningar. Det må gälla flyktingmottagande, Greta Thunbergs helgonförklaring eller huruvida Mohammed är en falsk profet eller inte. Förra ärkebiskopen Antje Jackeléns svar på frågan provocerade många.

I min ungdom fanns radikala präster som ville smälta samman kristendomen med marxismen. Det kallades befrielseteologi och var särskilt populärt i Latinamerika. I princip innebar det att Gud kastades in i klasskampen och kämpade tillsammans med folket mot kapitalisterna. ”Hos oss är Du också fattig…” sjöng man i introt till Nicaraguanska bondemässan. Det låter ju sympatiskt, men innebär samtidigt att man tar ifrån Gud hans allmakt och gudomlighet, vilket är helt i linje med marxismen.

Idag talas inte så mycket om befrielseteologi, men mycket av tankegodset finns kvar. Till exempel spekuleras det i om nästa påve kommer att bli en ”vänsterpåve” eller en ”traditionell påve”. Kanske blir det rentav en kompis till Paulo Roberto.

Själv såg jag nyligen en film som heter Konklaven och som blottlägger korruptionen och intrigmakeriet innanför Vatikanens väggar när en ny påve utses. Riktigt spännande faktiskt – tills vi presenteras för en bisarr politisk twist på slutet.

BILD: En scen från musikalen Jesus Christ Superstar (1970).