Jag är en så kallad ”kulturellt kristen” protestant, som sedan nästan 30 år lever i ett romerskt-katolskt land. Jag är inte religiöst lagd, men jag funderar då och då över religionens plats och roll i våra liv. Nu senast när påven Franciskus, eller mer gemenligen Jorge Mario Borgeglio, gick ur tiden.

Det finns tre aspekter att beakta i sammanhanget menar jag.

1. Den romersk-katolska kyrkan,

2. De troende romersk-katolikerna,

3. Jorge Mario Borgeglio, som påve Franciskus.

Låt mig ta det i omvänd ordning. Att en person, som har fyllt 88 år dör, är inget konstigt. I synnerhet inte om personen nyligen tillbringade drygt två veckor på sjukhus för dubbel lunginflammation. Händelser av detta slag brukar inte ge några stora rubriker och en mångfald TV-inslag vare sig vid dödstillfället eller flera dagarna därefter.

Jorge Mario Borgeglio, som person betraktad, förfaller ha varit en person som allt som oftast påpekade att han inte var den som kunde döma någon utan bara själv be och att uppmuntra andra att be för något, någon eller några. När det gäller homosexuella gick han emellertid ett steg längre; han lär ha sagt ”att vara ’gay’ (jo, han använde uttrycket) är inte ett brott, men en synd”. Var det särskilt storsint? Det är väl bara ett kort steg från hur Putin och Orban ser på saken, eller?

I den romersk-katolska kyrkan är Gamla Testamentets betydelse större än inom den protestantiska kyrkan, där Nya Testamentets evangelier väger tyngre. De troende romersk-katolikerna har en annan syn på Jesus Kristus än vad protestanterna har. Exempelvis, fäster romersk-katolikerna större uppmärksamhet på Jesus moder Maria än på sonen Jesus. Döm om min förvåning när jag upptäckte att min barndoms tristaste och tråkigaste helgdag Långfredagen i mitt romerskt-katolska land är en helt vanlig fredag före påsk och ingen helgdag!

De troende romersk-katolikernas syn på homosexualitet, tror jag i allt väsentligt är påve Franciskus syn; det är inget brott men väl en synd.

Ibland blossar det emellertid upp skillnader. I Frankrike är många troende uppbragda över de otaliga vittnesmål om sexuella övergrep mot, kvinnor och barn som nu – efter 50 år – riktas mot Abbé Pierre, mannen som skapade Emmaus-rörelsen. Abbé Pierre, som egentligen hette Henri Grouès, var en fransk romersk-katolsk präst. Han fick stora rubriker under de kalla vintrarna 50-talet, då han via radion uppmanade fransmännen att ge filtar, täcke och mat till de fattiga och uteliggarna. Under andra världskriget hade han tillhört den franska motståndsrörelsen och antagit täcknamnet ”Abbé Pierre” och deltagit i kampen för att rädda judar undan nazisterna.

När det gäller Abbé Pierre avvek påve Franciskus åsikt troligen från de troende romersk- katolikernas åsikter av idag. Franciskus förklarade sig ha svårt att förstå att någon kunde ha betett sig så skamligt som Abbé Pierre, men (återigen) att det inte var hans uppgift att döma. Även om liknande händelser i USA och på andra ställen har han uttryckt sig på detta sätt. Visst, så kan man uttrycka sig, men begär man inte mer av överbefälhavaren för den absolut äldsta och kanske medlemsmässigt största globala organisationerna?

Det kanske är just som överbefälhavare över den romersk-katolska kyrkan som påve Franciskus skall bedömas och hans minne vårdas. Denna cetralistiska och starkt hierarkiska organisation som den romersk-katolska kyrkan utgör, är emellertid inte lätt att rubba. Den kan liknas vid en supertanker eller idag kanske snarare som ett flyttetyg med ett otaligt antal kontainrar staplade, d v s styrbarheten är liten för att inte säga minimal.

Men har påve Franciskus gjort några allvarliga försök att få kolossen att ändra kurs? Har han försökt att modernisera den romersk-katolska kyrkan? Har han försökt att ändra på något väsentligt? Allt sedan de första århundradena har den romersk-katolska kyrkan gjort anspråk på att äga absolut auktoritet över hela den världsvida kyrkan. Har påve Franciskus gjort något för att ändra på detta?

Nej, egentligen inte. Han har för visso synts och gjort uttalanden i otaliga kontroversiella frågor, men nästan alltid då som en person med personliga – ofta politiska – åsikter. Han har inte i någon nämnvärd utsträckning verkat i Andra Vatikanciliatets anda, som förgångarna Johannes XXIII (1958-63) och Paulus VI (1963-78) gjorde. Detta, det andra Vatikanciliatets sägs ha haft stor betydelse för hur katolska kyrkan skulle förhålla sig till det moderna samhället och omvärlden. Det anses av många vara 1900-talets viktigaste kyrkohistoriska händelse och en av de viktigaste händelserna i den katolska kyrkans historia. Företrädare för liberala inriktningar förespråkade en radikal reformation av kyrkan för att möta en ökande sekulariserad omvärld, medan mer konservativa argumenterade för bevarandet av traditioner. Konciliet inspirerade å ena sidan till befrielseteologin och andra radikala rörelser, och fick å andra sidan de som motsatte sig förändringarna att samla sig i konservativa och ibland schismatiska grupperingar.

Det har sagts om påve Franciskus att han valdes för att han kunde bli en motpol till de radikalare krafterna. Något omvittnade intresse för eukumeni och dialog med andra kristna rörelser än de välorganiserade traditionella har han inte visat. Påve Fraciskus många uttalanden om flyktingströmmarnas offer och konflikterna i Mellersta Östern är nog mer personliga politiska åsikter än bottnande i något större intresse för islam eller ens för de många små kristna lösligt sammanfogade församlingarna som finns där.

Sammanfattningsvis en påve med ett starkt politisk patos som han skickligt hanterade. En socialt begåvad person med en varm utstrålning – sägs det – skicklig i hantverket att säga det nästan alla ville höra. Definitivt ingen bildstormare eller revolutionär. Kort och gott; en påve för den romersk-katolska kyrkan i tiden.

Stig Fölhammar är f d stats- och EU-tjänsteman, konsult och egenföretagare.