Det är som om råttfångaren från Hameln hade specialiserat på utrikeskorrespondenter och spelat så lockande toner att det inte finns en enda Ukraina-bevakare kvar på svenska redaktioner. Jo, jag hörde nyligen ett inslag på statsradion där ett par, tre korrar salvelsefullt ondgjorde sig över Putins gemenhet och Trumps lögner för att sedan lovorda den ukrainska arméns djärva och hjältemodiga ståndaktighet. Deras patos blev strax så unket att jag stängde av apparaten, men sedan kändes detta som ett svek mot det ukrainska folket så jag knäppte på radion igen till ingen nytta.

Det är tur att det fortfarande finns yttrandefrihet på internet och en amerikansk regering som verkligen värnar om det fria ordet (om inte även detta är en myt, men det känns inte så). Till och från följer jag något dussin bloggare och kanaler som åtminstone ger intryck av att försöka ge en riktig bild av vad som pågår i världen.

En av dessa är den världsberömde amerikanske historieprofessorn Jeffrey Sachs (till exempel här) med vilken jag känner särskild frändskap eftersom han tycker att alla människor är idioter, särskilt USA:s neoliberala militärindustriella komplex och naturligtvis Donald Trump. Han menar, till sin glädje, att Ryssland och USA har begripit att Ukraina-kriget har nått ett slutstadium där ingen kan vinna även om ryssarna fortsätter sina utsiktslösa kampanjer i syfte att vinna poänger inför kommande förhandlingar om eld upphör, kanske till och med fred.

En annan av mina favoriter är Lord Robert Skidelsky (exempelvis här), medlem av det engelska överhuset och, ännu finare, en gång min lärare på universitet i Washington D. C. Han blev särskilt berömd när han skrivit en biografi i tre delar över John Maynard Keynes som jag till och med funderar över att läsa eftersom jag inte tror på Keynes teorier.

Skidelsky säger att han i Ukraina-frågan inte begriper sig på européerna. (Det är tur att det finns okonventionella engelsmän.) Å ena sidan stöder de, det vill säga vi, Ukraina helt och fullt med hyllningar och en hel del pengar. Å den andra tänker vi inte kriga för ukrainarna utan förväntar oss att de ska dö för oss så att Ryssland inte vinner kriget och sedan erövrar europeiska områden såsom Baltikum och Gotland. Européerna, säger Skidelsky, är fast beslutna att rädda Europa till priset av den sista ukrainaren. Samtidigt tar Europa de facto ställning för fortsatt krig eftersom européerna för sina insatser kräver att USA framöver ska lova fortsatt krig mot Ryssland om européerna inte lyckas hålla garden, något som Trump entydigt förklarat sig ovillig att göra. Det ser ut som om Europa hoppades att kriget skulle kunna fortsätta i evighet på dagens nivå. Inga lösningar är därför i sikte. Ukraina är som en timmerbröte som inte kan upplösas annat än genom att någon beslutar att spränga den.

Den enda som kan applicera en sådan laddning är, vad jag kan förstå, USA. De andra aktörerna vill naturligtvis, liksom alla i hela världen, helst ha fred, men i andra hand, om freden skulle bli för obehaglig, exempelvis för att Ryssland vill ha kontroll över en alltför stor bit av Ukraina, fortsatt krig eftersom fortsatt krig är bättre än en i flera avseenden besvärlig fred.

Men Trump har hittills begränsat sig till att tala om ett spränga timmerbråten utan att göra något, troligen eftersom en sprängning skulle betraktas som ett svek mot Ukraina. USA:s enda chans till fred i Ukraina vore att överenskomma med Putin om att sluta strida mot att Ryssland får mer kontroll över Ukraina än ukrainarna kan acceptera. Enda lösningen är att köra över Ukraina, vilket bär emot även för Trump.

Första ledet i en sådan kampanj, se här vad utrikesminister Rubio har att säga (https://www.youtube.com/watch?v=oyhfKUTX4tM), är att hävda att kriget inte är USA:s ansvar och att antyda för oss européer att vi själva får ansvara för frågan (om vi inte vill låta ukrainarna själva ta hela smällen, något som Europa säkert kommer att föredra under vilda eder om att skulden faller helt på USA).

Naturligtvis är USA inte utan skuld eftersom USA:s politik varit att flytta fram Nato närmare den ryska gränsen, det värsta Putin fruktade. Jeffrey Sachs berättar livfullt om hur hans gamla skolkamrat Victoria Nuland som amerikansk vice utrikesminister tog ett stort ansvar för att påverka Ukrainas inrikespolitik exempelvis genom att verka för den statskupp som drev den ryssvänlige och folkvalde presidenten Yanukovich i landsflykt år 2014.

Men nu tvår USA sina händer och om någon skuld faller på USA så faller den i varje fall inte på Trump och Rubio som nu apterar sin sprängladdning för att få fred i Ukraina mot ukrainarnas protester. ”En lösning kommer att uppenbara sig inom kort,” säger Rubio, ”och om den inte gör det så kommer USA att ta sin hand från frågan. Sedan får det gå som det går”.