En morfar (69): Ursäkta att jag säger det, men det är väl klart att ungdomar blir jobbiga att ha att göra med när de inte får någon riktig uppfostran.

En brorson (27), lite provocerat: Jaså, hur skulle du vilja ha det då? Som på 1800-talet, när barnen inte fick prata.

Morfar (69): I och för sig tror jag att barnen fick prata även då, men de var inte i centrum hela tiden.

Brorsonen (27), hånfullt: Så du menar att barnen alltid är i centrum nuförtiden? Och att det är dåligt? Själv tycker jag att det är bra att barnen tar plats. Är deras uppfattningar inte värda lika mycket som dina?

Morfar (69), nu långsammare och en oktav lägre för att understryka sitt allvar: Har du inte sett hur hela sällskap, framför allt kvinnorna, koncentrerar sig på småbarn och deras sysselsättningar om det finns några barn i rummet?

Brorsonen (27): Det är det jag säger, du längtar tillbaka till 1800-talet!

Tre småkusiner (6, 7 och 9) stormar in i rummet: Mamma, mamma vi vill ha glass.

Mamma (35): Kan ni inte vänta lite tills vi har ätit klart huvudrätten?

Småkusinerna (6, 7, och 9, gnäller och klänger på mamma): Mamma, mamma, vi är så sugna på glass.

Pappa (39), lätt uppgivet till Mamma (35): Ge dem glassen så kan de gå härifrån och leka med sina telefoner.

Morfar (69) sedan barnen fått sin glass och rusat ut: Vad var det jag sa?

Mamma (35) misstänker att hon har blivit förolämpad: Våra barn är i alla fall strängt uppfostrade.

Pappa (39) ler försmädligt men säger inget.

Mamma (35) ser ilsket på Pappa (39): Häromdagen sa Ebbas lärarinna att Ebba verkligen sköter sig i skolan.

Brorsonen (27) spefullt: I jämförelse med de andra illbattingarna, kanske.

Efter detta oväntade inlägg av brorsonen blir stämningen tillfälligt osäker.

Mormor (70) som hittills varit tyst spänner ögonen i Morfar (69): Nu får du verkligen sluta med dina klagomål på barnbarnen, Henrik! Älskar du dem inte? Tycker du inte att de är söta?

Morfar (69): Jovisst.

Brorsonen (27): Efter vad jag har förstått är det värsta inte att barnen har för mycket skärmtid, utan föräldrarna. Vad säger Pappan? Du har ju jämt telefonen i handen.

Pappa (39) förorättad: Klagar du över att jag måste vara tillgänglig på mobilen hela tiden? Sedan jag blev CFO är det faktiskt ett krav.

Mamma (35) ser stint på Pappa (39) som harklar sig generat eftersom Mamma häromdagen kom på honom med att porrsurfa.

Pappa (39) blir gradvis alltmer förbannad. Skulle han inte få titta på nakna tjejer om han vill? Han vänder sig mot Mamma (35): Du kan väl inte förneka att du skämmer bort barnen?

Mamma (35) förnärmat: Det gör jag verkligen inte! Vem var det som tog barnen till barn- och ungdomspsykiatrin när du alldeles idiotiskt hade lovat dem att få tatuera sig! Helt snurrigt, det tyckte psykiatrikern också.

Pappa (39): Ha! Det var väl han som höll ett informationsmöte om könsdysfori! Du hade ju för dig att Emil egentligen borde ha fötts till flicka.

Mamma (35): Nu står jag inte ut med det här längre. Barn! Barn! Kom hit, nu åker vi hem. Säg adjö till er pappa för han följer inte med oss hem. Var han ska bo? Det vet jag inte, han får väl leta på Tinder.

Småkusinerna (6, 7 och 9): Pappa får vi en tatuering om vi bor hemma hos dig i stället för hos mamma?