När jag var en mycket ung människa förstod jag att det fanns auktoriteter och att en del auktoriteter var till och med större auktoriteter än andra auktoriteter. Högst upp i auktoritetshierarkin fanns läkarna. Dem kunde man som vanlig människa, det vill säga patient, inte säga emot. Och varför skulle man? De hade ju överlägsen kunskap om den åkomma som man drabbats av. Eventuella lakuner i läkarnas kunskaper kunde de snabbt fylla igen genom att konsultera relevanta rapporter i medicinska journaler med många ord på latin.

Sedan dess har världen genomgått en sådan ”omvärdering av alla värden” som Nietzsche talade om. Det har man inte kunnat undvika att notera när det gäller en annan yrkeskår runtom vilken auktoriteten tidigare formligen strålade, nämligen lärarkåren. Jag vet inte säkert när vändningen inträffade men jag minns min gymnasietids lärare som hade kostym och slips och kunde få tyst på en bråkig klass bara genom att plötsligt tystna eller, i särskilt upphetsade situationer, harkla sig. Deras sentida efterträdare, emellertid, har trasiga jeans och urtvättade t-shirts, dåliga löner och ofta svårt att hålla eleverna i tukt och förmaning.

Läkarna stod tidigare högre i anseende än lärarna men nu har jag på förekommen anledning börjat misstänka att läkarna har genomgått en likartad deklassering. Den här klassresan nedåt yttrar sig emellertid annorlunda. Det är inte så att patienterna likt eleverna bär sig illa åt och för ordningens skull måste utvisas till en korridor. Men läkarens tidigare myndighet och pondus – när patienten äntligen får träffa sin läkare! – har ändå undergrävts av nymodiga idéer om att läkaren inte ska fatta beslut om den efterföljande behandlingen utan att detta, i tidigare okänd utsträckning, ska bestämmas av patienten.

Låt mig berätta om ett akut exempel som handlar om mig själv. För några år sedan fick jag ont i ryggen vilket efter åtskilliga röntgenundersökningar diagnosticerades som spinal stenos. Det betyder att nerver i ryggraden på något vis sluppit ur sin kanal eller på annat sätt kommit i olag. Av detta får jag smärtor när jag går.

Jag märkte tidigt att läkare hade svårt att förhålla sig till detta på det despotiska och för mig bekväma sätt som jag vant mig vid som ung. Då hade en läkare tittat på röntgenbilderna, hummat, och bestämt om och när jag skulle opereras. Det var bara att lyda. Allt detta var enkelt och praktiskt för patienten. Men nu, har det visat sig, går det inte längre till så. Kirurgerna vill inte längre sälja sina operationer. De gör i stället föredömligt klara beskrivningar av behandlingsvägar, risker, förväntade återhämtningsförlopp och sannolikheter. Vi kan operera om du vill, säger de, men det är du själv som måste bestämma.

Hur ska jag kunna bestämma, jag vet ju ingenting? Så jag tackar nej till allting och linkar iväg till en second opinion hos en annan framstående ryggkirurg som säger samma sak (plus att det är farligt att röka och dricka alkohol, men detta sägs i förbigående och enligt tjänsteformuläret ungefär som när en katolsk prelat säger pax vobiscum). Det där måste jag faktiskt bestämma själv. Sedan säger de att jag ska träna på en träningscykel men jag tror inte på att det går att träna en nerv att krypa tillbaka i sitt rör.

När jag sedan besöker en fysioterapeut, alltså en före detta sjukgymnast,  visar det sig att jag hamnat hos en third opinion av samma innehåll. Då börjar jag djupanalysera expertens ord för att utröna om hon inte egentligen framför ett dolt budskap som inrymmer något praktiskt råd. Att operera eller inte operera, det är liksom en fråga för Hamlet. Hamlet behövde tips från någon som visste bättre.

I den privata underhållningsindustrin med undantag för Shakespearepjäser undviker man att utsätta de medverkande för detta slags svåra frågor. De tävlande i programmet Vem vill bli miljonär? utrustas därför med ett antal ”livlinor” som de kan ta till när det frågorna blir för knepiga.

En livlina i programmet är att fråga publiken. Även jag har denna livlina och du är publiken. Ska jag lägga mig på operationsbordet eller inte?