Knappt någon människa anser att livet beviljat henne allt hon rimligen förtjänar. Jo, det kan finnas undantag. Bitte Assarmos mormor var god och nöjd med sin livslott om man får tro Bitte. Jag föreställer mig att det fanns fler sådana goda och nöjda människor förr i tiden vilket man nog skulle kunna leda i bevis med hjälp av statistiken över det hastigt ökande antalet psykiska störningar, särskilt hos unga människor.

Det är rimligt att tro att den här utvecklingen har något med samhällsandan eller den rådande människosynen att göra. Man kan tänka sig att samhällets överhet, periodvis i alla fall, har ett större inflytande över rådande stämningar än folk i allmänhet. Om man då har en överhet, inklusive kyrkan, som liksom för tvåhundra år sedan, strängt förkunnade för folket att alla skulle vara glada över den lott som Gud av oändlig nåd förlänat dem och att det är hädelse och kanske även majestätsbrott att klaga över sitt öde. I ett sådant samhälle finns det inte utrymme för så många psykiatriker. De flesta skulle nog förklara sig tacksamma och nöjda med vad de fått och jag tror de själva nog menade vad de sade.

Vi kan också tänka oss en annan sorts överhet, en demokratisk överhet, med ett annat och motsatt huvudbudskap till folket, nämligen att varje enskild människa, eller kanske människorna tillhopa enligt föreställningen att det nog finns en allmän vilja i vilken de flesta kan förenas, har makt, närmare bestämt all offentlig makt, och att denna allmänna vilja faktiskt ger uttryck för dominerande stämningar.

Situationen skapar ett fruktansvärt dilemma för samhällsmedlemmarna. Å ena sidan är de enligt genetiska reminiscenser från gamla tider hyggligt nöjda att leva och tjäna kungen och att tacka Gud för livet. De vet att de plågor som drabbar dem, missväxt till exempel, inte kan skyllas på kungen eller samhället utan snarare, om man måste skylla på någon, på ödet eller Gud. Å andra sidan finns möjligheten, som lockar lika förrädiskt som ormen i paradiset, att ge efter för de nya tongångarna om att envar har makt om hon ansluter sig till den gemensamma viljan.

Vad kan den allmänna viljan vara? Vilken är dess gemensamma nämnare om man nu måste komma fram till något som är tillräckligt gemensamt för att kunna ligga till grund för en av folket accepterad offentlig maktutövning?

Jag misstänker vad denna gemensamma nämnare skulle vara. Den skulle inte bestå av en samfälld hyllning till den tillvaro som råkar vara för handen och som genom tiderna varit givmild nog att förmå människorna att i psalmsång och bön tacka för förmånen att få leva. Tvärtom skulle den bygga på den uppfattning som jag inledningsvis presenterade, nämligen att praktiskt taget alla människor anser sig förtjänta av mycket mer än vad livet anslagit just för deras vidkommande. När de tänker närmare efter inser de att de faktiskt är lurade. Den minsta gemensamma uppfattningen i ett sådant samhälle blir att man är svindlad. En del är rika, en del är fattiga, en del kan hoppa höjdhopp, andra spela violin. Det finns ingen som inte har ett oändligt antal övermän, var och en av dessa på sitt specialområde. Det kan därför inte råda någon rättvisa och således är det rätt att missunna nästan hans överlägsna skicklighet och för detta kräva kompensation.

Den allmänna viljan blir därför att rättvisa måste skapas och att rättvisa är detsamma som att alla är och har det lika bra, det vill säga jämlikhet. Han som är rik har en skuld till henne som är fattig och sopranen är skyldig alla som inte kan ta en ton. Alla är bedragna av tillvaron eftersom den där jämlikheten som den allmänna viljan åstundar är ett fantasifoster som bara kan skapas i ett samhälle där alla sover i prokrustessängar.

Den mest allmänna och gemensamma vilja som kan uppstå i ett samhälle där alla tillsammans ska rösta fram det bästa tänkbara tillståndet är allt utmärkande och individuellt ska skäras bort eftersom det visserligen oundvikligen uppstår av sig själv men ändå är orättvist och därför ska förintas. Det enda alla tycker sig ha gemensamt är att envar har sina övermän och alla därför är orättvist behandlade vilket fyller dem med rättmätig bitterhet och förtrytelse.

Denna i samhället dovt molande, allmänna motvilja mot andra människor kallade Nietzsche för ressentiment. Jag har aldrig riktigt förstått hur han förklarade ressentimentet. Möjligen menade han att folk missförstod eller struntade i Jesu budskap om att älska andra som sig själv och föredrog att göra sig själva till offer som rätteligen skulle hjälpas i stället för att tvingas att hjälpa andra.

Själv tror jag att ressentimentet snarare kommer föreställningen om allmän jämlikhet och allmänt lika värde, något som aldrig kan förverkligas eftersom det alltid finns någon som kan springa fortare och att vi hellre hatar dem som i något avseende är lyckligare lottade än vi själva än vi lär oss att älska eller i varje fall tolerera våra egna missprydande vårtor.

Jag kan inte förstå annat än att demokratin, framför allt i modern västerländsk tappning där den ouppnåeliga och feltänkta jämlikheten sätts framför andra värden, exempelvis yttrandefriheten, bär ansvaret för detta tillstånd. Demokratin har aldrig existerat mer än några få århundraden, inte ens i det antika Grekland, förrän den, som Sokrates påpekade, gått under på grund av att den skapat människofrämmande tänkesätt hos folk under dess inflytande. Den utmätta tiden kanske har nått oss nu.

Tycker du att jag överdriver? Se dig då omkring. Är det inte ressentiment som driver samerna och anhängarna till Black Lives Matter att kräva ersättning för oförrätter som de anser sig ha ärvt genom seklerna och nu motiverar ekonomiska rättighetsanspråk? Är det inte detta det uppskruvade amerikanska kulturkriget kring DEI – Diversity, Equity, and Inclusion – handlar om? Är det inte av känslan att ha blivit bestulna på något som av tradition är vårt som vi européer blir rasande på amerikaner som inte längre vill betala för en hygglig del av vårt välstånd?