Ett betydelsefullt, världsomspännande faktum, som inte väcker så mycket debatt som det borde göra, är att jordens kvinnor med något undantag inte får så många barn att det räcker för att upprätthålla planetens befolkning. För detta krävs ungefär 2,1 barn per kvinna. Ju blåaktigare färg på bilden, desto lägre är den genomsnittliga fertiliteten i de berörda länderna och vice versa för de brunaktigare områdena. Rädslan för överbefolkning, den före klimatångesten dominerande fasan, har möjligen förlorat sitt existensberättigande.

Rimligtvis måste denna utveckling få genomgripande effekter på mänskligt liv även om jag inte åtar mig att gissa hur detta kommer att utfalla på lång sikt. De senaste årtiondenas migration från högfertila länder i Afrika och Mellanöstern kan hänga ihop med den geografiskt varierande fertiliteten. Intuitivt känner jag att världen, som alltid letar efter nya orosanledningar, delvis för att kunna inrätta fler forskningsinstitut och utveckla nya ändamål för våldsamma gatudemonstrationer, av något skäl inte tycks redo att ta sig an frågan. En möjlig förklaring till denna tröghet kan vara att saken inte är så lätt att indela efter den vanliga höger/vänster-skalan och att man inte vet om ett land som Niger, världsmästare med 6,6 barn per kvinna, ska räknas som en förgörare eller en räddare i nöden.

Ett avgörande faktum är troligen att kvinnor nu för tiden har blivit mindre angelägna att få barn och ännu mindre angelägna att gifta sig eller inrätta någon annan sorts mer stadigvarande gemenskap över könsgränserna, det vill säg den sortens relation som brukar sluta med att barn föds. The Wall Street Journal rapporterar att andelen kvinnor i USA som anser äktenskapet inte vara särskilt viktigt steg från 31 till 48 procent mellan 2019 och 2023 medan motsvarande utveckling för män var en ökning från 28 till 39 procent.

Alla vetenskapliga undersökningar som jag sett redovisar ungefär samma tendenser. Äktenskapet tycks ha förlorat sin attraktionskraft. Den närmast liggande förklaringen kan vara att mänsklig samvaro, framför allt när det går så långt som till samboförhållanden, erbjuder så många slags plågor att man i längden inte utsätter sig för dem om man inte tvingas därtill av ekonomiska skäl, till exempel för att gammaldags könsroller – Mor syr och Far ror – möjliggjorde ekonomiskt fördelaktig arbetsfördelning inom familjen och att barnen bidrog med både säkerhet och nytta framför allt när föräldrarna åldrades.

Men trots att kvinnor numera ofta lyckas dra sig undan äktenskapets vedermödor verkar de (återigen: enligt undersökningar jag har läst) inte ha blivit lyckligare av detta. Troligen gäller detta även männen. Bakom detta trista och otillräckligt analyserade ömsesidiga misslyckande ligger antagligen könens frihet förkroppsligad av p-pillret. Att folk inte talar mer om detta självklara beror antagligen på att det är så enastående inopportunt ty det utmanar västerlandets alla kategorier mest framgångsrika intellektuella – för att inte säga religiösa – rörelse, nämligen feminismen. P-pillret berövar kvinnan – och därmed mannen, som alltid är den emotionellt beroende partnern – möjligheten att fullt ut spela sin genetiskt fastställda roll.

Mannen är medfött promiskuös eftersom han, likt fiskens pappa, har gjort sitt när avlelseakten är avslutad och han kan simma iväg på nya äventyr om det inte finns någon stark kraft i fisksamhället som tvingar honom att stanna hemma och lära ynglen att simma. Eftersom det inte gör det har han ingen anledning att inte jaga efter nya spättor.

”För kvinnor ser evolutionslogiken annorlunda ut än för männen”, skriver professorn i etnologi Karl-Olov Arnstberg i sin senaste bok Ordet är fritt. ”De måste vakta sin sexualitet, så att de inte blir gravida med fel män i fel sammanhang. Var männen är när barnen föds, det kan man inte veta, men kvinnorna är obönhörligen på plats, med en framkrystad hjälplös och krävande varelse som måste tas om hand.”

I det perspektivet fanns det rättvisa för kvinnor i vad vi kallar det gamla samhället. Männens trängtan var att förmå kvinnorna att släppa till sina behag. Ju mer kvinnorna ransonerade den tilldelning de beviljade, desto mer steg priset på den fullkomnade föreningen enligt den nationalekonomiska princip som förklarar att priset stiger när utbudet minskar.

In i detta historiskt välbekanta och ombesjungna drama träder så p-pillret och kastar allt över ända genom att männen, som åtminstone i det här fallet var mer snabbtänkta än kvinnorna, på samhällsnivå upprättade tesen att pillret utgjorde en befrielse för kvinnorna. De behövde ju inte längre hålla på sig utan kunde nu liksom männen fritt ägna sig åt alla tänkbara erotiska eskapader.

För männen var detta ett lyckotillstånd eftersom utbudet av kärlek mångdubblades när kvinnorna förstod att de inte behövde hålla på sig. Nationalekonomin har rätt även när tingen går åt andra hållet. Ersättningskravet mot avnämarna går mot noll allteftersom konkurrensens mellan tjänsteleverantörerna tvingar dessa till nya eftergifter för kundernas önskemål.

För en nationalekonom som klarat av åtminstone första kursen i pristeori är det uppenbart att kvinnorna förlorat på preventivmedicinens landvinningar. Beviset är att förskrivningen till kvinnor av psykofarmaka går i taket. Vad jag upptäckt har kvinnorna emellertid ännu inte lyckats förklara detta med hjälp av någon relevant och därför övertygande vetenskap. Men det betyder inte att de har varit hjälplösa eftersom känslan kan leda dem rätt. Vi ser det överallt numera. Om det blir för otacksamt att syssla med fortplantning så slutar de att leva med män (vilket förstås spiller över på männen som förvandlas till bittra incels när utbudet torkar in). Kvinnorna lär sig att gå i skola för att tjäna egna pengar när de slutar hoppas på en karl. Ilskna revolutionsutbrott som meToo inträffar när kvinnorna beslutar att bestraffa män vare sig de gjort något eller inte; det finns i alla fall inga oskyldiga män eftersom alla män är djur.

Verktyget som vi trodde skulle befria människorna kom i stället att kuva oss bara för att vi inte förstår och respekterar den mänskliga naturen.