I morgon är det dags att fira Våffeldagen igen. En kär svensk tradition – som dessutom verkar uppfattas som ganska ofarlig av det klägg som normalt anser sig ha som uppdrag att kritisera och förlöjliga alla svenska traditioner. Jag har nämligen inte sett en enda fördömande pekpinne i form av ledartexter och kulturkrönikor som förklarar för oss att de svenska våfflorna är ett hot mot klimatet, eller kränkande för andra folk och kulturer.

Ännu.

Men man ska inte ropa hej för tidigt. Dessa moralistiska pekpinnar drabbar ju de flesta svenska traditioner förr eller senare. För några år sedan gick kvällstidningarna ut hårt mot ”ditt semmelätande” (ungefär som om alla svenskar äter semlor dagligen och stundligen året om) eftersom det är en ”vattenbov” och påverkar klimatet.

Förra året var det den svenska fikakulturen som skulle skambeläggas. I ett inslag i Vetenskapsradion förklarade Sveriges radios medarbetare Stefan Nordberg att den svenska fikakulturen har så stor klimatpåverkan att det nu forskas på den vid Stockholms universitet.

Av någon anledning är det nämligen oändligt mycket värre att några få miljoner svenskar dricker kaffe än att miljarder andra människor runt om i världen gör det, menade den osammanhängande och floskelrapande forskaren som intervjuades i programmet.

Midsommar är en annan tradition som ständigt ger upphov till kritik, missnöje och ibland till rent hat. Som när Expressen anlitade skribenten Valerie Kyeyune Backström för att gå på Nationalmuseums Zornutställning och skriva ner den folkkäre och världsberömde Anders Zorn och hon tog tillfället i akt att påstå att svenskar enbart firar midsommar för att få en chans att skrika n-ordet till henne.

Backström tycks också känna ett outsägligt hat mot svensk natur. Särskilt tallar. ”Hur många vemodiga tallar tål Sverige?” frågade hon sig när samma kvällsblaska skickade henne till Liljevalchs en tid senare.

Svaret är förstås, som jag skrev i denna text då det begav sig, att ”Sverige tål i princip hur många vemodiga tallar som helst eftersom skogens vemod finns i vårt DNA. Den som inte är alldeles tondöv behöver egentligen bara lyssna på några strofer av våra mest kända och älskade folkvisor – eller för den delen våra kända, och av folktoner inspirerade, kompositörers verk – för att förstå vilka vi är och varifrån vi kommer. Men att förstå svensk kultur är förstås inte Kyeyune Bäckströms mål, tvärtom. Hennes, och framför allt Expressens, mål är att till varje pris framställa det svenska som undermåligt. Är det inte rasism så är det tristess.”

Det här gäller naturligtvis inte bara Expressen. Det gäller alla main stream-medier och det gäller den absoluta majoriteten av den svenska journalistkåren. Och de har starkt stöd av Jonas Engman på Nordiska museet. De senaste åren har han vänt ut och in på sig själv in absurdum för att förminska och förlöjliga svenska traditioner. Han uttrycker också oro över att de kan uppfattas som ”exkluderande”.

Inte för att det finns några, förstås. Det slår han nämligen också fast. Alla våra traditioner är inlånade. Utom möjligen fredagsmyset.

Det så kallade ”fredagsmyset” är naturligtvis ingen svensk tradition överhuvudtaget utan en reklamkampanj från chipsföretaget OLW. Kampanjen lanserades 2009, flera år efter att OLW köpts upp av Orkla och blivit norskt.

Det passar perfekt in i Jonas Engmans agenda att hävda att den enda tradition vi har är en ytlig säljkampanj för norska chips. Det, om något, visar ju vilket obetydligt folk vi är och hur värdelös vår kultur är.

Man undrar ju lite varför vi ens behöver Nordiska museet när vi ändå inte har någon kultur att bevara. Men det kanske är just det här som är deras uppdrag: att slå sönder och förminska våra seder och traditioner till dess hela Sverige är knökfullt med historielösa och kulturlösa människor som på allvar tror att det enda kulturella särdrag som kan räknas som svenskt är en norsk chipsreklam.

Som jag skrev i början av den här texten har jag ännu inte hittat några moralpredikningar om hur töntigt, klimat-ovänligt eller rasistiskt det är att grädda våfflor. Men det är ännu någon dag kvar innan våffeljärnen börjar gå varma i vårt avlånga land och jag väntar med spänning.

Foto: Matmamman