Kommunismen och islam är två ideologier som sällan eller aldrig skapat några välfungerande samhällen. Det verkar inte spela någon roll hur många gånger man försöker. Kanske detta gemensamma misslyckande är en faktor som överbryggat kulturskillnader och fört dem i armarna på varandra.

En genomsnittlig Palestinademonstration brukar bestå av ungefär lika delar svensk vänsteraktivism och lika delar islamism från Mellanöstern. Vänsteraktivisterna tror på jämlikhet, sekularism, antimilitarism, mer makt åt kvinnor och frihet för homosexuella (för att ta några exempel). Islamisterna tror på raka motsatsen. Ändå förenas de i samma demonstrationståg eftersom ingen av dem gillar judarna.

Därmed kommer vi in på en annan gemensam nämnare. Behovet av syndabockar. Både kommunismen och islam är teoretiska konstruktioner, som vilar på bergfast grund – i ena fallet Allah och i andra fallet ”vetenskapen” enligt Marx tolkning. Om ideologin trots det misslyckas, kan det inte bero på annat än att någon medvetet utsatt den för sabotage – till exempel genom att inte respektera de klart och tydligt formulerade sharialagarna.

En sådan saboterande grupp identifierades redan på 600-talet av Muhammed, som ”judarna”. Senare tiders muslimer har kompletterat bilden med ”amerikanerna”, ”västerlänningarna” och ibland nämns till och med ”svenskarna”. Men judarna befinner sig alltjämt i frontlinjen.

Kommunisterna uppvisar en liknande psykologi. Vägen till Paradiset skulle vara spikrak om det inte vore för kapitalisterna. Och när kapitalisterna är undanröjda och vägen fortfarande inte är spikrak, måste det bero på kulakerna. Eller kanske småborgarna? I Maos Kina (där bristen på kapitalister torde ha varit akut) förklarades statens misslyckande med ett kvardröjande reaktionärt medvetande hos den utbildade klassen. Det krävdes inget mindre än en kulturrevolution (med någon million döda) för att rycka upp det onda med rötterna.

En tredje och synnerligen misslyckad ideologi är av mer modernt snitt. Den saknar än så länge officiellt namn, men kallas ofta för ”globalism” och förknippas gärna med PK-ism och kanske en gnutta postmodernism. Den manifesteras bland annat i en komplett plan för mänskligheten, som i omfång och detaljrikedom överträffar allt som Marx eller Muhammed producerat. Denna master plan för planeten går under namnet Agenda 2030 och reglerar inte bara alla människors liv, utan även växterna, djuren och klimatet.

Vad talar för att globalismen – eller vad man nu väljer att kalla den – är en misslyckad ideologi av samma skrot och korn som kommunismen eller islam?

Till att börja med har den inte skapat några välfungerande samhällen, eller samhällen över huvud taget. Kommunisterna hade i alla fall sitt Sovjetunionen och muslimerna har sitt Mecka, men globalismen är hemlös. De länder som försökt anamma dess idéer har snarare drabbats av kulturell upplösning, demografiska konflikter och politiskt kaos.

En annan varningsklocka är globalismens omättliga behov av syndabockar. Här handlar det inte om enstaka minoriteter eller en liten klass besuttna kapitalägare, utan i stort sett alla människor. Enda undantagen är det globala projektets egna administratörer och ”stakeholders” som behöver tillgängliga resurser för att rädda planeten. Möjligtvis kan man tänka sig ett undantag för naturfolken, som troligtvis inte begriper så mycket.

Men för oss övriga ser det mörkt ut. Skulle globalisterna misslyckas i sina ambitioner och Agenda 2030 bli ett fiasko, kommer ansvaret att läggas på:

Alla som äter kött.

Alla som använt fossila bränslen.

Alla som reser på semester.

Alla som använder plast.

Alla som skaffar barn.

Alla som inte covidvaccinerar sig.

Alla som bedriver jordbruk.

Alla som härstammar från Västvärlden.

Alla som sprider ”felaktig” information.

Alla som utsöndrar koldioxid.

Alla som läser Det Goda Samhället.

Alla som inte skäms.

…och så vidare…

Kanske någon typ av ”kulturrevolution” står för dörren.

BILD: Sovjetisk affisch från 1931.