Karneval Förlag håller till vid Sofia skola på Söder i Stockholm där jag genomförde min folkskoleutbildning. Strax intill ligger Sofia kyrka där jag lite motvilligt blev konfirmerad. Detta är i mina ögon klara meriter för förlaget. När företaget dessutom ganska ofta skickar mig gratisexemplar stämplade ”Recensionsex” av nyutgivna böcker känner jag mig då och då liksom manad av ödet att här anmäla den nyss erhållna boken – förutsatt att den berett mig läsnöje och gärna också ett mått av ytterligare bildning.

Häromveckan fick jag ett recensionsex av första delen av Vilhelm Mobergs Min svenska historia – berättad för folket från 1970 i nyutgåva. Den gav mig läsnöje (vilket du kan ana av författarnamnet) och ett rikligt mått av ytterligare bildning, nästan sexhundra sidor (för 239 kronor), i form av ett rejält perspektivskifte till nytta för oss som halvt omedvetet anammat Geijers diktum att Sveriges historia är dess konungars.

Moberg (bilden) är stolt att presentera Sveriges historia med bondens ögon. Det känns som att det handlar om Moberg själv, med ett ansikte som tycks grovhugget i trä, och hans småländska bondesläkt, som börjar urskilja sig från forntidens grå anonymitet och få i kyrkböckerna dokumenterad existens med namn och allt, vid tiden för Dackefejden. Den striden skildrar Moberg som ett ärofullt och allmänt uppror bland bönderna i de södra landskapen mot den machiavelliskt falske och sjukligt girige Gustav Vasa, som just var i färd med att bilda nationalstaten Sverige mot de landskapsbaserade bondgemenskapernas vilja. Själv skulle jag gärna peka på det kontraintuitiva förhållandet, som jag tidigare inte riktigt fattat, att bönderna slogs för att behålla Kalmarunionens feodalsystem och därmed slippa Gustav Vasas moderna nationalstat.

Jag undrar var Moberg hittat så mycket uppenbarligen noggrant undersökta fakta om böndernas historia. Det är en diskurs som undsluppit mig och då är jag ändå, enligt egen uppfattning, inte så obeläst i det historiska. Sin metod förklarar författaren själv. Det är hårt och envetet arbete som ligger bakom. Man anar seniga, starka bondearmar som gräver den steniga jorden i regionen Värend. För att skriva några dussin sidor om Engelbrekt har Moberg hittat och umgåtts med folkforskaren Fabian Månsson, ”en historiker av folket som skrev om folket för folket”. Månsson var lika flitig som Moberg. Om Sturetiden hade Månsson skrivit ”sammanlagt 2 640 boksidor” vilket blev sex böcker som Moberg hade läst ”några gånger”.

Mobergs allmänna tes är att bönder, till skillnad från herrefolket, för det mesta är flitiga och fridsamma människor, det första för att bondelivet var genstridigt och försörjningen karg, det andra för att kriget var böndernas fasa eftersom det bara ledde till svält, sjukdomar och död för vanligt folk som tvångsrekryterats till herrarnas krigiska äventyr. På Gustav Vasas tid var det tydligen vanligt att bönderna på ömse sidor om de oklara nationsgränserna, till exempel mellan svenska Småland och danska Blekinge, slöt gemensamma freder om att aldrig kriga med varandra vilket kunde leda till att kungarna inte fick med sig fotfolket när de skulle anfalla grannkungarna.

Om jag nu börjar invända mot Moberg så betyder inte det att jag på något vis vill avråda från köp och läsning av boken, tvärtom. Men jag tycker att Moberg ofta är sturskt begränsad i sin klassanalys. För honom verkar det bara finnas två klasser: bönder och herrar. Mellan dessa pågår ett nollsummespel om resurserna. Kungen och adeln är för evigt förenade i syftet att efter förmåga utsuga bondeklassen, som gör motstånd men då, på grund av att dess medlemmar är illitterata, snälla och lättlurade, fångas av fienden och därefter blir upphängda eller avhuggna.

Men den, åtminstone i det fördolda, på sikt märkvärdigaste sociala rörelse som kunde förmärkas på Engelbrekts tid, alltså det tidiga 1400-talet, var den tidiga kapitalismens framträdande. Bergsmannen Engelbrekt var själv, om jag fattat rätt, en sådan protokapitalist. Historikern Eli Heckscher definierar den nya klassen som ”företagare av allmogen, med lönearbetare under sig”. Dessa bidrog till att Sverige fick sin första riksdag i Arboga, till näringarnas utveckling, exempelvis etableringen av Sala silvergruva, till boktryckarkonstens spridning och till begynnande allmän alfabetisering. Sådant kan en historiebok inte negligera om författaren inte bara är ute efter att göra en partisk betraktelse.

Men det är kanske en partisk betraktelse Moberg ville göra. Jag ska inte hålla det emot honom. Boken skrevs för mer än femtio år sedan och det är en välgärning av Karneval förlag att göra en nytryckning. Jag är inte medveten om att Mobergs kunskaper och perspektiv hittills skulle ha gjort det intryck på bilden av vårt land och vår historia som de förtjänar.

Den andra delen av verket kanske återtrycks senare. Det beror väl på hur den första delen säljer.