Idag ska jag fira en gråtrist och blåsig januaridag med att skriva något särskilt okontroversiellt. Det händer att jag skriver kontroversiella saker, men den tillfredsställelse några får av detta väger aldrig upp den ilska som konvenansbrottet väcker hos andra.

Den konventionella uppfattning för vilken jag idag önskar bryta en lans är den bland ekonomer av det rätta virket, men icke så mycket av politiker, hyllade tesen att priskontroller är åt pipan och förr eller senare leder till katastrofer. Till de skadliga priskontrollerna hör förstås inte bara högstaprisregleringar om maxpriser på vissa varor, utan även motsatsen, alltså subventioner som gör att en del nyttigheter erbjuds till för låga priser, eller till och med delas ut gratis, vilket gör att det efterfrågas alldeles för mycket. Det är ingen tillfällighet att de budgetmedel som avsätts för olika bidrag aldrig är tillräckliga.

Jag orkar inte ens försöka räkna upp alla de prisregleringar som stör den svenska ekonomins funktionssätt – till exempel de fördärvliga hyresregleringarna och regeringens beskäftiga petande med bränslepriserna och elbilssubventionerna, vars syfte är att förmå folk att köpa elbil men i själva verket leder till att knappt någon vill ha en elbil, vilket förstås även kan ha med komplicerade laddstolpsregleringar och ofta förändrade nattparkeringsbestämmelser att göra – utan vill, som sagt, bara passa på att framföra konventionella uppfattningar som alla kan hålla med om eftersom alla så väl vet att de ekonomiska självklarheter som kloka ekonomer förkunnar nästan aldrig tas ad notam av demokratiskt valda härskare vilket, som du vet, leder till att folket på det hela taget föraktar dem de valt att styra landet.

I Kalifornien håller ödet just nu på med att ge de styrande en läxa för att de försökt styra med hjälp av priskontroller. Husägare i Hollywood med omnejd har försökt försäkra sina dyrbara villor mot brandrisker, men inga försäkringsbolag har velat sälja brandförsäkringar eftersom politikerna har prisreglerat premierna som ett slags pyrrhusskydd för de boende.

Själv har jag drabbats av prisregleringar vid åtminstone två lärorika tillfällen. I början av september 1973 ingick jag i en svensk delegation till Chile för att ge landet femtio miljoner kronor i utvecklingsbistånd. Landets ekonomi hade praktiskt taget avstannat i avvaktan på revolution eller militärkupp. Delegationen bjöds på lunch hos president Allende som några dagar senare skulle skjutas ihjäl. Allt var prisreglerat så det fanns inte mycket att köpa. Vid hemresan kunde jag inte ta taxi till flygplatsen eftersom rutten var prisreglerad så att ingen taxiförare ville ta körningen. Jag erbjöds skjuts till en by en halv kilometer från terminalen där taxan inte reglerats. Jag fick släpa väskan den halva kilometern men hann med planet.

Det andra tillfället när jag på nära håll sett prisregleringarnas förödande kraft beskrev jag i en krönika för tio år sedan (https://detgodasamhallet.com/2015/12/27/jag-har-forstort-ett-helt-land/). Jag arbetade i Guinea-Bissau, där en entusiastisk, ny självständighetsregering genom socialisering finansierad med svenskt bistånd avsåg att göra ett totalt systemskifte till landets och folkets förkovran. Upplägget drevs av drömmar och hybris ungefär som det nu i västerlandet pågående försöket att byta energisystem. Den monetära delen av landets produktion, det vill säga den del av böndernas ris och jordnötter som såldes i stället för att bönderna själva skulle äta upp sina skördar, omhändertogs av köpmän som fraktade varorna till huvudstaden i lätta lastbilar av märket Peugeot. Detta kunde den socialistiska regeringen inte tåla eftersom ruljangsen ansågs drivas på alltför låg teknologisk nivå. Med de omtänksammaste avsikter ville landets ledare byta till något modernt, ungefär som vi idag förväntas byta till sol och vind. Men det gick inte att förbjuda den obetydliga kapitalism som fanns, ty det hade inte setts med blida ögon av alla de tillresta biståndsgivare från hela Europa, som stod i kö på finansministeriet för att underteckna biståndsavtal med det nya landet. För att få stopp på en eventuellt gryende företagsamhet och i stället införa socialism valde regeringen att prisreglera transporten av ris och jordnötter så att handeln tog slut liksom av sig själv (vilket påminner om när den svenska regeringen la nya avgifter på kärnkraften för att kärnkraftsbolagen skulle välja att lägga ned driften).

Då förstod jag vilket verksamt medel mot utveckling som prisregleringar kan utgöra.

På bilden förklarar president Salvador Allende för det chilenska folket att lycka är en mänsklig rättighet.