Min portugisiskalärarinna har vuxit upp i Brasilien, ett land som aldrig riktigt specialiserat sig på sådant som vi européer är så stolta över, till exempel demokrati och statlig välfärd. Därför vet hon inte vilka nya samhällskonstruktioner som här uppstått under de senaste femtio eller hundra åren – lika lite som många européer själva begriper vad vi gör med våra samhällen – men hon anar Europas och även USA:s växande ångest, ty den väller fram ur det väldiga och i stort sett okontrollerade internet och har också framkallat en så dramatisk och potentiellt systemhotande företeelse som Donald Trump. Men hon är nyfiken och jag försöker förklara.

Ett statligt välfärdssystem växer oundvikligen fram i alla länder som väljer att införa demokrati i bemärkelsen folkstyre genom röstning. Demokrati innebär att en majoritet av folket bestämmer i enlighet med sin gemensamma vilja. Men finns det en gemensam vilja? Ja, av det enkla skälet att det finns en majoritet som utmärks av ett enda faktum, nämligen att var och en av dess medlemmar har mindre pengar än minoritetsmedborgarna. (Jodå, det finns komplicerande faktorer skiljer grupperna åt såsom hudfärg, historiska traditioner, ibland språk och så vidare men det är detaljer som jag hoppar över.) Det finns alltså alltid en majoritet som är sämre ställd och som genom sin mångfald därför dominerar skeendena i politiskt beslutande församlingar.

Detta skulle snabbt ha slutat med svåra klasskonflikter om inte demokratin samtidigt innehöll ett antal ”checks and balances” som helt enkelt fastställer att stora delar av människornas tillvaro ligger utanför de valda politikernas domäner. Till dessa regleringar av ombudens befogenheter ligger sådant som äganderätten, yttrandefriheten, näringsfriheten med mera. Ni har rätt att styra över oss, säger folket till politikerna, men fri- och rättigheterna får ni inte nudda!

Politikernas inneboende drift är att skaffa sig fler röster och därmed få mer makt. Fri- och rättigheterna är besvärande hinder för politikerna – tänk till exempel om politikerna vill förhindra skogsägare att skörda sina träd för att rädda någon viss fjärilsart – och de talar därför inte gärna om de medborgerliga frizonerna när demokratin kommer på tal, utan bara om folkvalssystemet, som ger dem själva ökad betydelse.

Politikerna letar därför efter väljare som är svaga och ekonomiskt eftersatta ty det är dessa som är flest – kom ihåg att det alltid finns en minst gynnad majoritet – och därför representerar det mäktigaste röstunderlaget.

Därmed kommer vi in på det demokratiska systemets tydligaste men mest svårförståeliga inneboende egenskap. En del naturligt eftersatta människor uppstår av sig själva men de räcker inte för ambitiösa och driftiga politiker. De behöver eftersatta människor vars liv de kan lägga till rätta och därigenom vinna deras röster. De har nu upptäckt att de kan skapa eftersatta samhällsgrupper och därmed ett förbättrat väljarunderlag för sig själva. Att skapa svaghet är politikerväldets självklara metod att främja sina intressen. Om man knäpper på teven och väljer politikernas egna kanalers så möts man av en flod av undergångsjämmer såsom förväntad klimatdöd och nu, lagom till jul, en helt påhittad och obekräftad historia om att julmaten i alla butiker, särskilt julmusten, kan leda till döden. Därmed underförstås att det är tur för oss stackare att det finns politiker som vill skydda oss från sådana förtretligheter (och från kinesiska varor som man kan kvävas ihjäl av om man stoppar i munnen).

När dessa mekanismer fått verka ett antal decennier börjar konsekvenserna framträda. Observera att detta är jungfruliga insikter eftersom demokratin är en relativt modern ordning vars inneboende utvecklingstendenser först i våra dagar börjar uppenbaras. Systemet gör att fyra hyggligt distinkta grupper av medborgare börjar urskilja sig.

Den första gruppen är de makthavande politikerna själva. Förvånande nog är detta politikervälde numerärt mycket begränsat. De valda politikerna och deras närmaste kollegor utgör inte mer än några tusen personer, kanske lika många som bildade det dominerande befolkningsskiktet under den absoluta kungamaktens dagar.

Den andra gruppen består av den ämbetsmannakår som administrerar politikerväldets dominerade institutioner, i huvudsak det välfärdsindustriella komplexet med ledande organ som Försäkringskassan, Socialstyrelsen och Migrationsverket. Sammanlagt utgör dessa byråkrater inklusive de lägre nivåerna av socialsekreterare i kommunerna sannolikt några miljoner människor (jag har inte räknat så noga).

Den tredje gruppen är svårare att avgränsa ty snart sagt alla medborgare ingår som något slags klient till välfärdssystemet. En del är lågintensiva klienter såsom de som bara erhåller föräldraledighetsersättning och barnbidrag. Andra har full pension hos välfärdskomplexet som alltså står för alla deras levnadsomkostnader från vaggan till graven och under tiden satsar avsevärda resurser på dessa förmånskunder genom exempelvis statens institutionsstyrelse och kriminalvården. (Kan man tänka sig att någon annan statsform än demokratin skulle kunna ge upphov till ett så milt, välmenande och dyrbart omhändertagandesystem som står öppet för alla? Återigen kan jag med beundran åberopa Alexis de Toqueville som i början av 1800-talet efter studier av världens första och då enda demokrati, den amerikanska, förutsåg just en sådan utveckling. https://detgodasamhallet.com/2021/02/23/patrik-engellau-the-tocqueville-moment/)

Den fjärde gruppen består av folk som lever så som praktiskt taget alla gjorde före demokratins genombrott, nämligen av eget arbete som kunde utövas i egen regi, till exempel bönder och butiksinnehavare, eller i någon annans regi som präster och industriarbetare. Före demokratin tog staten aldrig mer än tio procent av BNP i skatt medan uttaget numera ligger närmare femtio procent. Pengarna används i huvudsak för att försörja grupperna ett till tre ovan samt att finansiera tillhörande kostnader såsom underhåll av järnvägar och flygresor till FN-konferenser om klimatet.

Medlemmarna av alla de fyra grupperna betalar normalt skatt men skillnaden är att de intäkter som grupperna ett till tre erhåller består av skatt som staten – i sista hand med hjälp av sin våldsapparat – hämtat i den fjärde gruppens plånböcker. De första gruppernas intäkter är alltså skatter och den skatt de själva betalar är ett slags återbäring till staten. Netto betalar de ingen skatt. Men det gör den fjärde gruppen som jag med ett otympligt ord därför kallar nettoskattebetalare.

Med tiden växer oundvikligen den samhälleliga överbyggnad som de första tre grupperna tillsammans utgör. Här finns de grupper som under de senaste decennierna efter amerikansk förebild börjat kallas eliter. De kallas eliter för att de har höga utbildningar och i huvudsak arbetar med att under behagliga former – i urbana byråkratier med lättillgänglig frukt och kaffe i alla korridorer och säker lön i slutet av varje månad – utveckla det välfärdsindustriella komplexets inflytande exempelvis genom att uppfinna nya neuropsykiatriska diagnoser som kan bidra till att flera jobb för psykfunktionärer måste anställas inom landstingen (som numera megalomant har utsett sig själva till huvudansvariga för allt som sker inom deras landamären och därför kallar sig regionen).

Denna sociala omvandlingsprocess – exempelvis att industriarbetarens barn blir byråchefer – kallas allmänt för att göra klassresa. Det oundvikliga i demokratins utveckling är sannolikt just att miljontals människor fått byta ett slitigt och osäkert liv som jordbrukare med kor och hästar mot ett bekvämt och tryggt liv som utredande eller reglementsförfattande byråkrat.

Kapitalismens produktivkrafter är visserligen vidunderliga, men jag har svårt att tro att de räcker för att helt kompensera för det ekonomiska bortfall som uppstår när bondsonen blir byråkrat. Den förre producerade ändå nyttiga saker som vete och ägg medan den senare för det mesta – och med tiden alltmer – åstadkommer onödiga paragrafer.

Jag är inte den ende som känner denna olust inför utvecklingen. Jag tror att vi är många, kanske en majoritet. Våra västerländska eliter gillar inte att tala om den. Därför undrar min nyfikna portugisiskalärarinna vad som egentligen pågår i Europa. Och kanske är det därför som de handlingskraftiga amerikanerna valt den elitfientlige Trump att försöka dika ut byråkratiträsket.