Det senaste presidentvalet i USA har fått många att se det politiska spelet i ett delvis nytt ljus. Det finns anledning att fråga sig varför en figur som Donald Trump lyckades med att få med sig en majoritet av det amerikanska folket i hans övertygelse om att MAGA var rätt recept för att få Amerika på fötter för en bättre framtid.

Mest slående, sett ur min synvinkel, är att sunt förnuft tycks ha segrat över dogmatism och att det är i detta som kärnan till valsegern ligger. Det främsta beviset för det är avhoppen från så många framstående demokrater till MAGA-lägret. Vid intervjuer av några av de nämnda personerna, som exempelvis Robert F. Kennedy, Tulsi Gabbard, Elon Musk, Joe Rogan etc, har det framkommit att de tröttnat på många av de extrema positioner som det Demokratiska partiet intagit i vissa frågor som exempelvis transpersoners situation, avskaffa finansiering av polisen, demoniseringen av politiska motståndare som exempelvis Donald Trump; etc.

Ovanstående är enligt min mening att djupare symtom på vad som håller på att hända. Det handlar inte bara om USA utan berör hela världen. Det man kan se är att den politiska extremism som hållit många delar av världen i ett fast grepp under flera decennier nu börjar ge vika. Man kan fråga sig varför.

Vad som händer är att ideologierna börjar visa sprickorna i fasaden på ett så tydligt sätt att vanliga människor reagerar negativt. De ser

att de ideologiska ståndpunkter de intagit inte fungerar när de konfronteras med verkligheten.

Detta för in på huvudfrågan för denna artikel som är ideologi kontra pragmatism och vad det innebär.

Man måste därmed börja med att definiera vad som är det ena och det andra.

Ideologi är en idé om hur saker och ting borde vara medan pragmatism handlar om vad som är möjligt och rimligt att genomföra.

Min egen huvudtes för denna artikel är att ideologi kan vara en nödvändig men långt ifrån tillräcklig ingrediens för att skapa ett bättre samhälle, men att de som ivrigast företräder ideologierna struntar i konsekvenserna av genomförandeprocessen.

En historisk granskning bekräftar min tes. De som varit allra ivrigast vad gäller genomförande av samhällsförändringar grundade på ideologi har visat sig bli historiens värsta massmördare. Stalin, Mao, Hitler var alla i det avseendet samma andas barn. ”Den som vill göra en omelett måste knäcka några ägg”; ”tyska folket har svikit sina ideal och förtjänar inte att överleva”; ”må tusen blommor blomma”; är alla citat som väcker bilder av obeskrivliga fasor.

Är det då fel att ha en ideologi? Absolut inte om man bara inser att det är ett mål, en dröm om fred, välstånd och lycka som förmodligen omfattas av de flesta. Felet uppstår när man tror att ideologin måste omfattas och genomföras till varje pris.

En följd av ett alltför strikt förhållningssätt i fråga om ideologin är att den lätt övergår i fanatism och sedan lätt kidnappas av de mest

hänsynslösa, som inte skyr några medel för att få makt. Dessa sistnämnda inser också att de har en kult till sitt förfogande som kännetecknas av medlemmarnas blinda tro och lydnad. Som vi har sett är kultens främsta funktion att ha full kontroll över sina medlemmar. Inga avvikelser tolereras och avhopp straffas med döden. Så var det med kommunismen och så är det med dess religiösa motsvarighet islam.

I den politiska världen vägrar ideologerna att erkänna fakta som talar mot deras ideologiskt grundade ståndpunkt, vägrar att diskutera med dem som tänker annorlunda är för censur av åsikter som inte stämmer med ideologin etc.

I den verkliga världen blir människor av med jobbet eller forskningsanslaget för att de inte skriver under på den rådande dogmen.

Situationen blir till slut så absurd att många som tidigare stöttat de grundläggande idéerna backar ur.

Svagheten med ideologierna är att de inte håller på längre sikt. Eftersom de definitionsmässigt är orealistiska så blir de med tiden alltmer extrema och faller slutligen av sin egen tyngd. Det kan handla om miljö, pengar, kultur eller vad som helst.

Piers Morgan, en engelsk journalist, som jobbat med etablerade medier i England och USA har tagit på sig att sammanföra ideologer och pragmatiker och flera av dem mittemellan för att kanske för första gången tala med varandra, vilket jag själv anser vara en bragd. Samtalen blir ofta hätska och kaotiska men för oss konsumenter informativa. Här är ett exempel som också illustrerar tesen i denna artikel.

Olle Reimers är en pensionerad advokat och bankman. Han är bosatt i Bangkok, Thailand.