Några populära värderingar bland svenska eliter – det vill säga sådana vars uppfattningar på grund av deras samhällsposition inte utsätts för mycket kritisk granskning – är att vi i Sverige har exemplariska värderingar som troligen har världsrekord.

Världsrekordet framgår av att Sverige är extremt placerat i nordöstra hörnet av den kulturkarta som den amerikanske samhällsvetaren Ronald Inglehart under många år forskade fram (och som fortfarande hålls uppdaterad för att några länder, Sverige till exempel, vill få sin självbild bekräftad och därför sätter av forskningsanslag ). På x-axeln mäts (med mina ord) hur långt respektive land kommit i politiskt korrekta woke-uppfattningar medan y-axeln (dito) mäter om folk i respektive land tror på någon guds bud.

När eliterna, kristdemokratiska höga politiker till exempel, mera specifikt ska beskriva Sveriges avancerade värderingar brukar de kalla dem för judeo-kristna. Det ligger naturligtvis mycket i det eftersom det gamla och det nya testamentet i vår kulturkrets brukar tryckas i samma bok som överallt heter Bibeln. Men vad som skulle vara permanent judeo-kristet i våra värderingar kan jag inte se. Att döma av vad vi gör och tänker så ändrar sig dessa värderingar hela tiden.

Till exempel ansökte Sverige, kanske efter några veckors vånda, i maj 2022 om medlemskap i Nato. Det var en plötslig värderingsförändring på tvärs emot vad svenska folket under decennier hade fått lära sig om alliansfrihet. Jag säger inte att det var bra eller dåligt, bara ett våra värderingar, i den mån vi har några, inte är särskilt stabila.

Då säger du kanske att det inte låg någon äkta värderingsförändring bakom Natoansökan utan att den tvärtom var en fortsättning på samma spår eftersom vi alltid lydigt och glatt anpassat oss efter USA:s vänliga uppmaningar. Men i så fall pekar jag som så ofta tidigare (https://detgodasamhallet.com/2023/06/28/patrik-engellau-mangkulturbeslutet-maste-upphavas/) på mångkulturpropositionen 1975:26 som handlar om hur Sverige skulle bli så attraktivt för utomeuropeiska invandrare som möjligt. Det kan jämföras med hur vi idag strävar efter motsatsen om vi så ska muta invandrarna att resa härifrån. Så här uttryckte Sverige då sina värderingar:

Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.

Vilken är den svenskaste och hållbaraste av dessa motsatta värderingar?

En välkänd modern svensk värdering är att folk som tycker det bär emot att acceptera sådana jobb de erbjuds i stället ska kunna leva av offentliga bidrag. Detta är en särskilt uppskattad värdering eftersom ersättningsnivåerna är likartade i båda fallen och bidragsalternativet är så mycket mer attraktivt med tanke på att bidragsklienter fritt förfogar över sin tid. Har den värderingen något att göra med den lite äldre svenska värdering som företräds av figurer i litteraturen som Bonden Paavo när han sa åt hustrun att blanda hälften bark i brödet för att skörden slagit fel?

Värderingarna tränger in i varje liten vrå i samhällskroppen. Av Svenska Dagbladet framgår att svenska åttondeklassares it-kunskaper undersökts av International Computer and Information Literacy Study. För sex år sedan presterade tjugo procent av de svenska barnen undermåligt. Nu har det blivit trettionio procent. Det är någonting för de svenska värderingar att sätta tänderna i!

Skolminister Lotta Edholm, liberal, säger att för henne är detta ”ett bevis på att vi har haft en ogenomtänkt digitaliseringsstrategi i skolan”. Hon säger att hon haft fel värderingar för tio år sedan då hon satsade helhjärtat på surfplattor men nu har fått nya värderingar enligt vilka vi nu ”måste ta ett steg tillbaka”. Hon var ”absolut en del av experimentet”.

Enligt de värderingar som rådde förr i tiden – när skolan fungerade -var det elevernas skyldighet att klara sitt inlärningsbeting. Det gick inte att skylla misslyckanden på läraren. Om läraren misslyckades fick han sparken. Att en skolminister i år efter år skulle få fortsätta sina pedagogiska experiment var otänkbart. En elev som misslyckades fick underkänt i ämnet. Fick han underkänt i flera ämnen tilläts han göra om årskursen. Han kunde också flyttas till en annan skola med lägre krav eller helt och hållet avstängas från den förmån som erbjöds alla barn att genom kostnadsfria studier utveckla sin kompetens till sitt eget och nationens fromma.

Enligt dessa värderingar, som många liksom jag fortfarande delar, är ungdomens utbildning något skattebetalarna i huvudsak finansierar för sin egen skull och att skolgången och universitetsutbildningen därför inte är några skyldigheter utan förmåner som den ungdom som inte rätt kan nyttja favörerna inte heller ska ha.