Så länge Sverigedemokraterna var en paria som ingen ville ta i med tång, ökade deras väljarstöd med ungefär en fördubbling varje riksdagsval. Så länge de vägrade kompromissa i sina kärnfrågor, varav invandringen var den viktigaste, spelade det ingen roll hur illa omtyckta de var. Kurvorna pekade ändå uppåt.

Men när SD började hyfsa sin retorik och inta en mer försonlig hållning till andra partier, i frågor som rörde migration, EU, NATO, klimatet, Putin och HBTQ parkerade de sig runt 20 procent, ungefär i höjd med Moderaterna.

Å andra sidan fick man vara med i Tidö-samarbetet, vilket för många var ett kvitto på att SD blivit ett seriöst parti. Man var inte längre den ”grå plastelefanten” som hånades i TV på bästa sändningstid under valrörelsen 2018.

Låt oss jämföra SD’s uppgång och stagnation, med Donald Trumps uppgång, fall och återkomst. Den grå plastelefanten motsvarar det demokrater i USA kallat ”A basket of deplorables” eller kort och gott ”garbage”. Det vill säga de delar av väljarkåren som etablerade politiker föraktar och som å sin sida känner sig föraktade av politiker. Här har både SD och Trump sin största potential.

Ingen trodde att Donald Trump skulle resa sig ur spillrorna efter valet 2020. Dels fick han skulden för kravallerna och stormningen av Capitolium i januari. Dels begick han klavertrampet att vägra erkänna Bidens valseger, trots att domstolar som tagit upp saken försäkrade att valet gått rätt till. Hur kan en 74-årig politiker hämta sig från något sånt?

Alla var också rörande överens om vad Trump skulle ha gjort istället. Inför fullbordat faktum borde han ha tonat ner sin retorik, erkänt sitt nederlag och gärna bett Mike Pence om ursäkt för att ha kallat honom förrädare. Då kanske han sluppit en rad uppslitande rättegångar, blivit ihågkommen som den president som fixade Abraham-avtalet och kunnat ägna sig åt att spela golf.

Men Trump fungerar inte på det sättet. Han trodde uppriktigt att valet 2020 var riggat och att den amerikanska demokratin, om inte avskaffats så i varje fall ”pausats”. Nämnas bör att jag för egen del misstänker att han hade rätt. I Sverige har vi vant oss vid att domstolar (under inflytande av Hilda och Ruben) ibland tar politiska hänsyn, och det är antagligen lika illa i USA. Bara det faktum att demokratiska delstater accepterade röstning utan ID-handlingar borde fått alla varningslampor att blinka.

Andra menar att Trump helt enkelt är långsint, hämndlysten och vägrar acceptera demokratiska beslut som går honom emot. Därför måste han stoppas med alla till buds stående medel. Morgonen den 14 juli 2024 var det många, till synes helt vanliga människor, som beklagade att mordförsöket mot honom hade misslyckats.

Jag har gått igenom ett antal Trumpintervjuer och noterat en sak som skiljer honom från övriga politiker. Allt Trump säger verkar vara hans uppriktiga mening. Det kanske låter banalt, men förklarar mycket av hans popularitet. Andra politiker är noga med att väga sina ord, vara taktiska när det behövs och i den mån de har en agenda inte skrika ut den offentligt. Trump tycks sakna den politiska skolningen. Vill man veta hans innersta tankar, räcker det ofta med att lyssna på vad han säger. Han utstrålar en ärlighet som går hem hos just de grupper som döljer sig bakom ”den grå elefanten” eller ”the basket of deplorables”.

Under debatten med Harris den 10 september tyckte jag dock han verkade lite gammal och sliten. Låg USA’s öde i händerna på en föredetting som Trump eller en politisk idiot som Harris? Jag kände visst medlidande med amerikanerna, som jag alltid upplevt som ett trevligt folk.

Men strax efter valet dök det upp ett klipp i mobilen som överraskade i varje fall mig. Trump hade bantat några kilo, rätat på ryggen och levererade ett brandtal till den amerikanska nationen. Vissa må tycka att han låter som en grammofonskiva som hakat upp sig, medan andra imponeras av att han hållit en konsekvent linje ända sen han klev in i politiken. Det är fortfarande ”drain the swamp” som gäller. Budskapet har med tiden slagit rot hos den lägre medelklassen, mött ökad respekt bland etniska minoriteter och även attraherat delar av storfinansen i form av Elon Musk. Att uppgiften att göra America Great Again kanske är ett ”mission impossible” är en annan historia, som finns anledning att återkomma till.

För att återgå till Sverige. Vad hade hänt om Jimmie Åkesson struntat i Tidöpartierna och följt samma taktik som Trump? Ponera att SD inte gjort minsta försök att bli ett parti som andra, utan hållit fast vid samma retorik som 2015, vägrat ge ut några vitböcker, gjort tummen upp åt Paludan, låtit Kent Ekeroth behålla sin riksdagsplats och inte vikit en tum i migrationsfrågan. Hade man då åstadkommit ytterligare en fördubbling 2018? Och hade man efter valet 2022 placerat sig jämsides med, eller till och med krupit förbi Socialdemokraterna? Chansen att det skulle ha hänt är liten, men kanske inte mindre sannolikt än att Trump skulle återta Vita Huset.