En del texter är så viktiga att mänskligheten aldrig kan sluta uttala dem trots att texterna ofta är så välkända att alla kan dem utantill. En sådan text är bönen Fader vår som föreskrevs redan av Jesus i Bergspredikan och sedan dess oupphörligen har mumlats av kristna församlingar till allmänhetens uppbyggelse och allt skärptare insikter om tillvarons konstruktion. Bönens syfte är att påminna om vem som har makten, nämligen Gud, och att vi människor gör bäst i att lyda.

Jag vet inte om den svenska kulturkanon som just nu håller på att utvecklas i statlig regi kommer att ha några motsvarande förklarande formuleringar om vem det numera är som har makten i Sverige. (Oavsett vem så är det du som ska lyda.)

Om jag hade haft något att säga till om, vilket jag alltså inte har, så hade jag kommit med någon variant av min gamla käpphäst som alltid lika engagerat gnäggar att Sverige, trots en del käbbel för gallerierna, styrs av ett litet, väl sammansvetsat gäng av politiker som styr med hjälp av ett härskande skikt av offentliganställda tjänstemän som bemannar systemets med alla behövliga administratörer. Det uppgivna syftet och därmed den yttersta legitimationen inför skattebetalarna – som självklart betalar mer för att försörja detta system än de får tillbaka i form av tjänster de således betalt för; vad tror du maktutövning handlar om? – är att detta politikervälde och dess apparat har ett enda, men gudomligt, syfte, nämligen att med bidrag och terapier hjälpa dem som det är synd om, i första hand inrikes men även utrikes. Politikerväldet har på så vis målmedvetet sedan 1930-talet förvandlat Sverige till en humanitär världshegemon samtidigt som det konsoliderat sin ställning.

Jag vet inte hur man skulle uttrycka detta lika enkelt och snärtigt som i Matteusevangeliet, men jag har välgrundade förhoppningar om att förslaget till kulturkanon kommer att presentera flera språkliga utformningar att välja mellan.

Låt mig tills vidare lägga mer ved på den ideologiska brasan för att övertyga oss båda – dig och mig – om det rimliga i mitt synsätt. Det syns överallt i vårt samhälle enligt den wallinska principen att den evigt klara källan måste vara särskilt skön när den sig så skönt i varje åder (av skapelse, alltså) sig förråder. Till exempel förråder sig den evigt klara källan i en helsidesannons i morgontidningarna som inte lämnar något tvivel om att det är politikerväldets offentliganställda administratörer snarare än du själv som avgöra om du ska ha barn, närmare bestämt ”en liten sladdis”.

Budskapet kommer från Fackförbundet ST. ST betydde tidigare Statstjänstemannaförbundet men betyder numera rätt och slätt ST, vilket är klatschigare och lättare att stava. En lista över ST:s främsta medlemsförbund (https://sv.wikipedia.org/wiki/Fackf%C3%B6rbundet_ST) visar tydligt att ST är det välfärdsindustriella komplexets favoritfack. Där finns ”universitet och högskolor”, ”Arbetsförmedlingen”, ”Migrationsverket”, ” Försäkringskassan”, ”Skatteverket”, ”riksdagen”, ”Länsstyrelserna”, ”Skolverket”, ”Skolinpektionen”, ”Specialpedagogiska skolmyndigheten” och så vidare.

1994 gav dåvarande Statstjänstemannaförbundet ut en skrift om sig själv som hette ”Från underdånighet till delaktighet”. Titeln säger en del om hur de inblandade apparaterna betraktade sin egen roll för trettio år sedan. Numera aktar ST inte för rov att kräva ett betydligt större inflytande om en medlem vill skaffa ett barn till. Så här står det i helsidesannonsen:

Sugen på en liten sladdis?

Glöm det.

Föräldrapenning och all annan statlig samhällsservice blir verklighet tack vare statens anställda. Ändå pressas de av ogenomtänkta besparingar och effektiviseringar. Det drabbar dig – och din föräldraledighet.

Sluta dumsnåla med statens anställda!

Välfärdssystemets funktionärer vill bestämma. Om de utsätts för besparingar i tjänsten kanske Försäkringskassan inte betalar ut din föräldrapenning. Bara så du vet.

De är så där tokiga, jag lovar. När frugan och jag skulle adoptera ett barn från Colombia var vi tvungna att genomgå en närgången intervju av en socialsekreterare för att få vad jag fräckt nog kallade importlicens. ”Ni kan betrakta det här som körkort för barn”, sa socialsekreteraren ampert. ”Men biologiska föräldrar behöver ju inget körkort”, genmälde jag. ”Det tycker vi är en lucka i lagen”, sa socialsekreteraren.

PS Till slut fick vi körkortet.