I mars 2003 anföll USA Irak vilket rimligtvis hade att göra med terroristattackerna på World Trade Center i New York ett och ett halvt år tidigare. USA vred sig fortfarande som en rasande, plågad och framför allt urförbannad drake som med eld ville utrota allt som stod i vägen för dess herravälde. Många har andra eller kompletterande förklaringar såsom till exempel att USA ville komma åt den irakiska oljan och för all del – vem skulle tacka nej till Mellanösterns näst största oljereserver? – men jag som är uppfostrad till att även se USA från den ljusa sidan vet att krigsföretaget hade en del godsinta ambitioner i enlighet med tidevarvets neo-konservativa doktriner.

Den kanske främsta neo-konservativa doktrinen var att USA i kraft av hegemon i en unipolär värld hade en högre uppgift än alla andra makter, nämligen att rädda fattiga och betryckta folk genom att med våld skänka dem demokrati.

Det var inget fel på tankegången; även jag var en anhängare om än ej med fullskalig prenumeration utan bara med tremånaders rabatterat abonnemang. Egentligen står neo-konservatismen för allt som är lovvärt i den internationella politiken utom just att det endast är USA som kan  installera den: frihandel, humanitära ideal och demokrati, framför allt demokrati eftersom demokratier, enligt lärans kanske mest centrala dogm, aldrig går i krig med varandra.

Men hur går det till att montera in demokrati i ett land där den kanske aldrig funnits? Hur gör man regimskifte? Den frågan har mig veterligen aldrig ställts eller besvarats vilket kan bero på att svaret anses självklart. Demokrati inhyses bäst med hjälp av M203 granatkastare samt jaktflyg av typ F-117A. (Jag kanske inte bör underlåta att påminna om att Sverige länge sysslat med regimskifte i andra länder fast mest i form av kurser där representanter för riksdagspartier skickats till Afrika för att föreläsa exempelvis om hur partistödet bör fördelas mellan de nybildade, lokala partierna.)

Men om landet aldrig haft någon demokrati kommer det då automatiskt att författa en grundlag, inrätta en rättsstat, tillskapa ett lagom antal partier för att härbärgera åtminstone de vanligaste åsiktsriktningarna, bygga en parlamentsbyggnad och troligen desajna en ny flagga? Nej, detta kommer det nyligen befriade landet inte att göra av sig själv, men det behövs inte enligt neo-konservatismen ty hindret för demokratin ligger inte i avsaknad av ett rättsväsende utan i att landets härskare är korrupta och giriga tyranner. Det är nämligen så odemokratiska länder är konstruerade enligt neo-konservatismen: det finns ett härskande utsugarskikt högst upp och under dessa roffare finns det hederliga och hårt arbetande men fattiga folket. För att införa demokrati räcker det, som i Saddam Husseins fall, med att hänga ledaren och låta folket utveckla lämpliga institutioner. Sedan kan regimskiftaren resa hem.

Till min förvåning har jag upptäckt att denna bild av samhället konstruktion – överst ett gäng egennyttiga och ofta inkompetenta profitörer och nederst ett beskedligt men lurat folk – är den gängse. På årsdagen av Hamas stora pogrom kräver de stora tidningarnas ledarsidor regimskifte. ”Hamas är en rörelse som inte bara avskyr Israel”, skriver Dagens Nyheter, ”utan också saknar skrupler när det gäller palestinierna”. Israels ledare tycks vilja fortsätta kriget för att slippa gå till val.

Men de neo-konservativa försöken till regimskiften tycks i allmänhet misslyckas. USA gjorde slut på al-Gaddafi men oredan i Libyen blev lika svår som efter det senare debaclet i Afghanistan. Även om man tar kål på ett korrumperat ledarskikt så väller inte demokratin fram som en flod av rättfärdighet till ett befriat och lyckligt folk.

Hela felet är att de fortfarande dominerande romantiska neo-konservativa föreställningarna om överhetens uselhet och folkets medfödda dygder troligen saknar verklighetsförtöjning. Det är en myt som troligen kostat hundratusentals människoliv i onödiga regimskiftesförsök i syfte att göra demokrati. Men varifrån kommer då dessa teser? Vet inte. Kan det vara något marxistiskt?

I varje fall är dessa försök att med våld sprida demokratin till det eländiga folkets nytta en innovation. Inte hade Karl XI som mål att rädda de livegna danska bönderna när han krossade den danske kung Kristian V i slaget vid Lund 1676. Och inte tänkte Karl XII på det ryska folkets väl under slaget vid Poltava.

Ska man hitta någon historisk parallell till dagens situation så får det nog vara alla de kristna härnadståg som genom historien dragits igång för att med våld sprida godhetens evangelium.